Om jag hade skrivit lite mer deppiga inlägg i den här bloggen och ni som läser den inte hade känt mig så hade ni kunnat tro att jag tog livet av mig efter mitt sista inlägg.
Det gjorde jag inte, så ingen anledning att oroa sig.

Från och med igår så bloggar jag dock här istället. 

Håller på att genomgå en smärre existentiell kris så att säga. 
Hoppas att den snart går över.  

.. räckt finger åt några småglin på tolv år för att de kallade mig för rödhårig tant och hävdade att de inte kunde bada nakna vid bryggan för då skulle jag bara stirra på dom.

Ja.

Känner mig så otroligt cool och stolt över att jag betedde mig så moget.

Alla vet väl för övrigt att min stora dröm i livet är att titta på små tolvåringars minipenisar. Förstår varför de oroade sig.

- Vår sydamerikaresa som är framflyttad till nästa år.
- Vår londonresa som förhoppningsvis ska genomföras i september.
- Berlin över nyår.
- Thailand i vår.

(Just nu är vi inne på en skidsemester i vinter någon gång och jag är peppad! Jag gillar verkligen inte sport, men jag tror faktiskt att just skidor kan tänkas vara min sport. Och kanske lite snowboard om jag är tillräckligt duktig.
Peppad!
Vill resa, måste resa, vill resa.)

Äh, vad dillar jag om. Det är mer än en vecka till flytten. Tänker inte börja oroa mig för att packa redan nu. Närå.
Jag ska nog titta på ett nytt skrivbord istället.

Ååh. Det står packlådor i hela mitt hus, skafferiet är tomt, gafflarna är borta (?) och alla gnäller om att jag ska börja packa ihop mina grejor och jag.. jag vill inte!
Det är så himla sorgligt det här med att flytta. Nu när det bara är ungefär en vecka kvar tills jag ska lämna den här lägenheten så känner jag mest ett stort buhu. Jag trivs ju här! Större delen av det senaste året så har jag bott här själv och även om det är lätt att klaga över att det har varit ensamt så har det ändå varit härligt. Jag har kunnat göra vad jag vill, när jag vill och även om det inte bara har varit bra för mig så har det varit gött skönt. Nu måste jag börja anpassa mig efter tre (!) andra personer när jag under det senaste året bara har varit tvungen att anpassa mig efter mig själv, och Jonas kanske någon gång varannan vecka. Hur tusan ska jag klara det?
Och som om det inte räckte med den här stora omställningen, ja, så måste ju mina grejor ner i lådor också. Jag ryser nästan. Packa. Alla mina böcker och mina skivor och mina kläder och mina småprylar och mina tidningar och allt.  
Så. himla. jobbigt. 
Kan man köpa någon att ha till detta?

Skämt åsido och sådär. Jag har kommit som så långt i min packning att jag har satt upp en post-it lapp på spegeln i ögonhöjd där det står "PACKA!", men det hjälper inte. Jag säger bara "Jag gör det senare" till mig själv och tar en kopp te till.  


Tänkte liva upp det lite med Harrys snyggaste bild (och min). Han är kär.  

Nästa fredag är fredagen den trettonde. Eftersom jag alltid har sån tur med mig så tänkte jag passa på att vinka av min lägenhet, min frid och min självständighet med att ha lite folk hemma hos mig och Harry. 
Det ska bli kul. Om det lyckas. 
Sist jag försökte dra ihop något kom inte alls många och jag hävdade att jag aldrig skulle ha fest igen. Nu är detta ingen fest. 
Det är ett utflyttningsgalej. Och jag hoppas att det ska bli kul. Och att de jag bjuder kommer. 
Vi får se!  

(jo, jag flyttar tydligen den fjortonde)  

Idag har jag firat att där är en hel vecka kvar av mitt förmodade sista sommarlov någonsin genom att;

- Gå till studiegrejet, fått hjälp med att fylla i mina csn-papper och sedan skickat in de här papprena.
- Skrivit en personlig jobbansökan till Hollandia och skickat in det med mitt cv i hopp om att få extrajobb.
- Fyllt i ett frågeformulär (som jag tydligen fick för två veckor sen, oopsie) för att få gå vidare i Espresso Houses rekryteringsprocess och skickat in det med samma hopp som i föregående punkt.
- Legat i min säng, läst senaste Elle från pärm till pärm och druckit oändligt många koppar te. 
- Önskat att jag hellre hade umgåtts med alla mina fina vänner som tyvärr är upptagna på andra håll just nu.

Sjukt produktiv dag! Så här mycket har jag inte hunnit med att göra under en och samma dag på säkert minst ett år så jag känner mig lite lagom stolt. Tyvärr så lär jag väl inte bli lika stolt när jag inte får något av jobben och säkert har lyckats kryssa i något fel i de där papprena till csn så de aldrig kommer in några pengar på mitt stackars konto som just nu bara innehåller 7 kronor och 40 öre.
Men vi får se. Positiv och glad!

(ja, jag har tydligen bara den här bloggen till att klaga när något inte går min väg och skryta när något för en gångs skull gör det, lev med det.)

Emmaboda är över och inga mer festivaler på ett år. Så himla sorgligt.
Älskar festival. Känner mig hemma då.
Kommer sakna det som fan under de kommande månaderna.  
Har ont i hela kroppen och mina ben är täckta av blåmärken, men det är fan värt det.
Älskar festival!!!

Alldeles nyss när jag var nere och rökte så träffade jag på en liten, liten, pluttig svart katt som såg ut att vara ungefär lika gammal som Harry var när vi fick honom, alltså runt tolv veckor. Han/hon var så tilltufsad och pep som in i tusan och såg så fruktansvärt mager ut att jag kände mig tvungen att bjuda den på lite av Harrys mat på en papptallrik och som den åt! Den proppade i sig som om den aldrig hade sett mat tidigare, samtidigt som den fortsatte mjaua nästan hysteriskt, med mat i munnen ända tills tallriken var tom. Jag vågade inte ge den mer än första portionen, för jag var rädd att den skullle föräta sig, men nu ångrar jag mig lite.. Kan katter äta för mycket?
 
Den var så gosig och så liten och så mager och det var så synd om den! Allt jag ville var att ta upp den till lägenheten och ge den ett hem och ett värdigt liv, men jag gissar att Harry hade opponerat sig så den fick nöja sig med mat och att stanna kvar därute när jag gick upp igen. Som den tittade efter mig med sina fina, sorgsna ögon! Den såg så liten och så sorgsen ut. Det var fullkomligt hjärtskärande att gå ifrån den. Det är nästan så jag börjar gråta när jag tänker på han/hon.  
Om jag ser den igen så ska jag ringa ett katthem. 

Jag tycker det är fruktansvärt att katter är så lite värda i vårt samhälle och att de får springa runt utan mat och hem. Det gör nästan ont i mig. 
Kalla mig crazy cat lady, men jag ska absolut starta ett hem för vildkatter så fort jag får gott om pengar. 
 
Lilla tussen. 

(Nu känns det som om det kliar över hela mig och Harry verkar lite sur, men fan alltså. Stackaren. Jag vill ta in den.)

Sitter hemma ännu en fredag, kollar på grease och matchar mitt nya nagellack med min piggelinglass.
Festligare än så blir det ju bara inte!

Idag har jag varit hemma hos min syster på poolparty/barnkalas för att fira att Axel fyllde år! Vi åt korv, drack saft, somliga badade frivilligt, medan andra badade ganska så ofrivilligt (=blev ikastade med kläderna på) och sedan började alla kasta tårta på varandra.
Som sagt alltså - barnkalas.
Jag lyckades lyckligtvis hålla mig ifrån både poolen och tårta.

Sånt är ju lite konstig egentligen. Om någon hade kastat i mig med kläderna på i en pool, när jag var på ett ställe där jag inte hade något ombyte med mig och om jag specifikt sagt ifrån femton gånger att "Nej, jag vill verkligen inte bada", så hade jag blivit så fruktansvärt irriterad så att det finns inte.
Men, jag hade inte kunnat visa det för det kan man ju inte. Jag hade inte kunna visa hur förbannat lack jag hade blivit, för det får man helt enkelt inte lov. Trots att jag nyss hade blivit dyblöt, fått håret och sminket förstört och känt mig fullkomligt förudmjukad så hade jag ändå inte lov att bli arg, för man måste fortsätta hålla god min. Skratta lite. Kanske säga "Hehe.. ja, det var ju kul" och sedan sitta där och känna sig äckligt blöt och längta hem. 
Man kan ju inte bli arg över en sådan sak. Det går ju bara inte, det får man inte. Det fick jag lära mig idag.
Uuh.  
Barnkalas.


(Oj. När jag läste texten igen insåg jag att det framstår som om jag blev ikastad. Det blev jag inte, jag lovar. Jag tycker bara synd om de som blev det och blev arga och inte fick lov att visa det.
Det där med att hålla god min är grymt överskattat.)

Har precis fått mina antagningsbesked till Komvux! Det är väl inte direkt journalisthögskolan eller Harvard, men jag är glad ändå!

Det kanske finns en liten chans att mitt liv kommer att ordna upp sig, det trodde jag aldrig.

12 augusti börjar jag, wi!