Hannah

Min mamma försöker muta mig till att bli vad hon kallar "en duktig flicka". Om jag lyckas sänka min frånvaro den kommande månaden till under tio procent (både giltlig och ogiltlig) så får jag ett playstation i julklapp, minsann!
Vad tycks? Tre veckor skolgång i utbyte mot ett playstation, det är lätt värt det, eller?  


(det gäller dock inte ett rosa </3)

Idag är det första advent och jag äter pizza och dricker kaffe till frukost. En någorlunda bra blandning.
Igår köpte jag mina första julklappar och nya stövlar. Idag ska jag göra läxor som vanligt. Så trist är mitt liv.
Adjöken!

När till och med ens hittepå-fanklubb, som alltid ska stödja en, ger upp hoppet. Då är det illa.

Nu har jag OTP i psykologi också. Jag tvivlar på om folk tycker att det här går åt rätt håll? Jag är rädd att folk* har förlorat hoppet om mig. Jag har det i alla fall. Snart får jag väl inte gå kvar. Blev jätteorolig när jag inte fick något kravbrev från biblioteket, trots att jag har alldeles försenade böcker där hemma. Trodde att de hade kickat mig från skolan utan att berätta något, men det verkar inte så längre. Man vet aldrig!
Nej, idag är jag fylld av självömkan till tusen. Funderar på att åka och tröstshoppa ett par skor, fastän jag vet att jag har väldigt mycket annat, väldigt viktigt att göra.
Ändå. Skor hade varit trevligt.

Förresten är de bara jag som inte visste att Sverige kommer efter svearike som blev sverike (på grund av vokalmöte) som blev sverige (på grund av mjuknande vokal)? Väldigt spännande tycker jag, alltid lär man sig något nytt.

Snart ska vi se på teater i hörsalen, Fröken Julie. Tur tycker jag för att 1. Vi missar idrotten och 2. då slipper vi läsa hela manuset som Emma och de gjorde förra året. Tipp topp!

Bättre än såhär blir det inte! Nu ska jag spela tetris.

(vem är folk egentligen? Finns det någon annan som på något vis är intresserad av ifall jag kommer till skolan eller inte, ifall jag får IG eller inte, ifall jag fuckar upp allt eller inte? Nej, folk är, tja, min imaginära lilla fanclub. Ifall ni undrade.)

Det börjar verkligen märkas att det lackar(?) mot jul nu. Min mamma har sprungit runt här hela förmiddagen och putsat fönster och satt upp ljusstakar och julstjärnor överallt, förutom på mitt rum. Här har hon bara satt in en ful, röd ljusstake och förväntar sig att jag frivilligt ska sätta den i min fönsterkarm. Jag avvaktar lite. Jag tycker att det känns lite tidigt.
Det konstiga är att hon brukar aldrig vara särskilt pepp på julen i vanliga fall, hon går alltid runt och är småsur och gnäller över julklappar redan i oktober. Varje år så säger hon att hon ska skära ner på dem. "Ni är inga barn längre, det blir inte så många julklappar i år". En extremt dålig ursäkt för att hon har börjat bli lat och snål nu på sin ålders höst. 
Nå, nu har jag i alla fall förklarat för henne att även om jag inte är ett litet barn längre så kommer jag att bli lika glad över mina julklappar som om jag vore tre år gammal, kanske till och med gladare, så nu hoppas jag att jag får något riktigt fint! 
Tveksamt dock om hon köper något alls till mig om jag inte sätter upp den fula julljusstaken innan söndag.  

Våra söndagar i framtiden:
Storhandla och titta på olagligt nedladdade filmer, röka snyltade cigaretter och dricka blandsaft på jättedunkt.
Vem hade inte velat bo med oss?

---

(Synd att jag och ida inte har några andra drömmar än detta bara.)  

Emma pratar med mig om den där jävla lumpen, hon funderar ju på att göra den, mest för att hon blir vältränad och får pengar. Jag försöker förklara för henne att jag kommer att sakna henne alldeles för mycket och att hon inte får lov att vara borta i längre än två månader, men tydligen så finns det ingen så kort utbildning. Man måste gå 6 mån - 1,5 år eller något sånt. Det är ju asslänge?
Så är hon dum nog att föreslå att jag ska följa med henne, att jag också ska göra lumpen och få pengar och bli vältränad, bara det är skrattretande. Jag? Lumpen? Inte en chans! Jag kan ju knappt ens gå upp på morgnarna, hur ska jag kunna göra det när jag vet att hela dagen bara ska gå åt till en jävla massa onödig motion? Extremt tveksamt.
Sedan berättar hon att tjejer och killar duschar tillsammans. Är det verkligen sant? Äckligt i så fall! Usch, usch, usch. Är det sant?

Ja, fast jag är inte förvånad att Emma vill göra detta. För er som läser Idas blogg så vet ni ju alla vilka konstiga saker Emma kan tänka sig att bli när hon blir stor. Jag menar, gynekolog? Va?
Nej, idag är jag trött.

Just nu så pirrar det jättemycket i min mage! (och det beror inte på soppan jag åt precis) Det är nämligen så att Emma och jag sitter och diskuterar vår framtid, det vill säga vår blivande lägenhet. Jag kan inte vänta, faktisk inte. Tänk så bra det kommer att bli!  
Och imorgon är det bara 80 dagar tills vi åker till London, tänk att det finns fina saker att se fram emot ändå? Love it.

Det känns som om mina lördagar har förvandlats till de nya söndagarna. Idag har jag inte gjort något annat än ätit, sovit och glott på teve. Samma sak förra lördagen. Det känns som lite slöseri med tid, måste jag säga med tanke på hur mycket jag har att göra. Jag och Åke skrev ju en lista för ett par dagar sedan med allt som jag måste fixa, den var inte kort. Absolut inte. Det kommer nog ta ett par år innan jag är klar med den om jag fortsätter i den här takten, tipptopp.  

En sak som däremot är bra är att jag var ute och promenerade i minusgrader innan, i min nya jacka och jag blev nästan för varm! Jag behöver alltså inte oroa mig för att frysa i vinter, skönt va?
God natt!

Vi pratar om flyg, det som hela tiden tar upp mina tankar.
åke: Jag tycker inte om att åka båt.
jag: Varför inte det? Det är inte lika stor risk att du dör.
åke: Jo, har du inte sett titanic?

Vi hade en uppgift för ett par veckor sedan, hela klassen, där vi skulle skriva valfri berättelse på 200 ord. Nu ska vi tydligen lägga in alla de här i indesign och göra en liten bok av dem.
Varenda en handlar om olycklig kärlek på ett eller annat vis. Rätt så löjligt måste jag säga. Eller ja, min handlar ju också om det, men ändå. Är alla vi såna mesar som bara tänker på kärlek, eller? Den här klassen passar inte mig... Trodde de var ett "glatt gäng", men uppenbarligen inte.
De är dock ganska underhållande.

Det var precis repris på finalen i Tila Tequila 2. Det påminde mig om den gången då jag tittade på "one shot to many" eller vad det nu heter, tillsammans med min mormor. Hon tyckte det var väldigt intressant och jag försökte ju förklara för henne vad serien gick ut på så bra jag kunde (självklart utelämnade jag allt sex, sprit, bråk och liknande) om att Tila var bisexuell och inte riktigt visste om hon ville ha en man eller en kvinna och att hon valt Kristy över Bo, men att Kristy dissade henne. Jag använde nog till och med ordet dissad.
Mormor förstod allt. Vi skulle egentligen precis gå och lägga oss , men hon tyckte att det var så intressant att hon inte kunde slita sig. Hon var till och med lite nedstämd över att hon inte hade sett serien tidigare, eftersom hon tyckte att Tila var så söt, att det var så synd om henne och att serien verkade vara full av intriger och hon blev nyfiken på vad som hade hänt tidigare. 
Jag lyckades till slut övertala henne att hon inte hade missat något. Lyckligtvis. Jag vet inte riktigt om min fina, gamla mormor på åttioåtta var seriens tilltänkta målgrupp.     

Nu ska jag sova!

Jag ska ha idrott imorgon. Jag bävar redan nu. Jag har ju inte haft idrott på hela terminen eftersom jag var så stensäker på att jag redan hade godkänt och alltså skulle slippa att ha idrott för resten av mitt liv. Tji fick jag! Tydligen så har jag IG. Tydligen så är jag tvungen att inte bara ha idrott och röra lite på mig, utan verkligen göra mitt bästa och verkligen kämpa. Tydligen så är vår nya idrottslärare en tuff tjej.
Som sagt. Jag bävar.
Inte bara att jag måste springa, röra på mig, motionera. Jag måste också byta om i ett omklädningsrum med en hel hög tjejer som jag absolut inte känner och definitivt inte vill visa mig... avklädd inför. Jag vill inte att alla ska se mina fetvalkar. Dessutom har jag inga idrottskläder.
Och jag har absolut ingen kondition.
Eller någon pepp.  
Har jag sagt att jag bävar?

---

Däremot så peppar att jag precis har beställt tröjor till mig och ida från UMR. Finfina tröjor, hoppas att de kommer snart!

Har nästan precis haft vårt, vad blir det, tredje? umr möte. Kommer hem, går innanför dörren och möts av min mamma som sitter och tittar på tv. På nyheterna visar de en familj som bor på rosengård, elva personer i en lägenhet och de har nu fått kackerlackor i sitt hem. Genast går hon igång!
"Självklart så är det familjens fel, de städar inte, de har förmodligen tagit med sig dom hit" osv osv. Jag frågar henne varifrån och hon svarar "där de kommer ifrån". Självklart lyckas hon få in lite om att det är hon som försörjer dem också. 
När jag påpekar för henne att jag inte är intresserad av att höra hennes äckliga fördomar så hotar hon med att hon ska skaffa ett nytt jobb och flytta till en tvårrumslägenhet och där får jag minsann inte plats så då får jag skaffa en egen lägenhet, nu när jag är arton, men hon försäkrar också att ifall jag gör som hon säger så får jag lov att stanna kvar. Ja, vad ska man säga? Min mor helt enkelt.  

Ändå så är jag på bra humör. Mötet gick finfint och nu har vi mycket planerat, bra saker, nyttiga saker! Imorgon ska jag och Åke gå till polisen för att skaffa ett polistillstånd för en manifestation (är det det?) som vi snart ska göra. Det känns vuxet. Både att göra en insats och att gå till polisen för att skaffa tillstånd. Jag är nöjd.

Det kan vara så att Åke har tagit körkort idag och även om jag igår kände mig väldigt säker på att hon skulle klara det så är jag idag inte riktigt lika säker. Varför? Hon har inte hört av sig. Visst brukar man väl höra av sig när man har tagit körkort? Jag trodde att hon skulle ringa vid halv tolv och vara överlycklig! Skrika och skratta och känna lättnad över att det äntligen är över, men icke. Inte ens ett litet sms! 
Jag vågar inte smsa henne och fråga, för ifall det är så att hon inte klarade det så vill jag inte dra upp det. Då vill jag inte tvinga henne att tänka på det igen (fast det gör hon nog redan i och för sig).
Hon kanske är så lycklig att hon har glömt bort att höra av sig? Så kan det ju faktiskt vara, eller?
Jag tror ju att hon har klarat det. Jag tror verkligen det, men jag vågar inte vara helt säker.
Vi får hoppas på det bästa.

Min så kallade "skapartimme", det vill säga den tiden på dygnet då jag gör bäst ifrån mig på allt (verkligen allt), är klockan två på natten.
Bra, tyckte jag, som i natt och natten före fick gjort mer på mitt Madame Bovary referat och Forreste Gump text än vad jag fick unde hela föregående vecka, då jag stannade hemma bara för att göra läxor. Jag somnade lite över tre, nöjd med vad jag åstadkommit, stolt över att jag faktiskt visst det kan göra läxor, bara jag verkligen bestämmer mig för det. 
Två timmar senare så sov jag ju fortfarande. Såklart. Det gick tre timmar, fyra timmar, osv och sen så vaknade jag upp 9.42 och insåg att jag försovit mig. 
Ja, vad ska man egentligen säga? 
Dåligt Hannah, mycket dåligt. Det kan man säga.
 

Jag har funderat på en sak. Emma har förväxlat "Jag ska börja gå ut mer" med att "Jag har blivit stenrik nu, jag har råd till allt!". I helgen tycker hon att fredagen ska spenderas på inkonst (där ida och anna upptäckt att det är cirkustema, det låter läskigt). På lördagen ska vi gå på bio. Det har vi bestämt, det är spikat, men sen tycker hon att efter bion, då ska vi gå till deep. Vad är hon egentligen ute efter, att ruinera mig? Tänker hon på att jag har skola att sköta, det vill säga läxor att göra på helgerna? Nej. Det gör hon inte. Den där Emma alltså. 

Detta var bara för att få er i rätt mood för att titta på Idas fina bilder från helgen, här kommer dom: 
 

Jag på bästa stället. Försökte övertala alla till att det kunde bli vår fredagsvana, men vet inte vad det blev för svar?


Ida drack för mycket öl. Det är hennes burkar och flaskor.


Emmisen.


Ida och Anna. Finisar.


Jag ser svullen ut, men vadådå? Här är vi hos Hannes.


Spela kort är kanske inte världens bästa förfest, men kul var det!


Och så avslutningsbilden. Här är jag lagom full och sen dansade vi natten igenom! Skulle man kunna säga. Det var en toppenkväll i alla fall. Bli inte sura om jag tjatar om den i månader.

Mycket bilder behövs i en bra blogg.

Livet är som vanligt.
 Jag bävar inför den kommande skolveckan och nya projekt.
Jag längtar till helg igen - och till julen.
Peppen är låg, så kanske jag skulle kunna uttrycka mig.

Jag läste dock i mitt horoskop idag, på två olika ställen att 1. Veckan blir mycket trevlig och bra för min ekonomi (det skulle antingen bestå av ett fynd eller lite extra pengar) samt 2. Att morgondagen skulle bli mycket behaglig och produktiv.
Det låter ju i alla fall väldigt lovande.  

Det var tydligen inte en så svår fråga i alla fall.
Jag tog min första lagliga öl, följd av min andra lagliga öl, en laglig cider och ja, lite vin. Sedan ett lagligt besök på KB och ett högst olagligt besök på svartklubb. Sen blev det något som skulle likna en efterfest.

Klockan tio kom jag hem i morse.
Jag har lyckats sova två timmar.
Är lite väl trött.  


(se, jag försöker hålla mina artonårslöften)

Jag vaknade upp idag och hade fått ett brev från skolan. Självklart blir jag orolig, det blir man väl alltid när man får brev från skolan, eller är det bara jag? 
Hur som, jag gissade snabbt och rätt att det innehöll mina omdömen. Iiiiiiiiiih. Nu tror ni att jag ska storböla, vara besviken och skrika av ilska, men nej. Inte ett enda OTP! Duktigt va? 
Dock så stod det ju bara med tre ämnen i brevet, arbetsmiljö, text och psykologi. De ämnena var jag ju inte ens orolig över från början! Hur kul är det egentligen? Jag vill ju veta vad det står på svenskan och idrotten och multimedian och mediekommunikationen och samhällen. Det är de jag är orolig över! 
Innebär detta att jag har OTP i alla de ämnena och att de inte ville skriva ut det för att jag då inte får gå kvar i skolan? 
Tål att tänkas på.  

Lite skönsång till er och Madame Bovary till mig.
Bra så? Nej.

En sak som kan ses som kul :
Jag sitter och läser en massa bloggar just nu. De är lagom ointressanta, men ändå ett tidsfördriv. I runda tal varannan bloggare har "såååå mycket i skolan just nu" att den helt enkelt inte "hinner" blogga. Det är svenskaprov då, historia om stockholms blodbad där, tysk grammatik, och så vidare och så vidare. Det är så mycket inlämningar som ska vara inne senast 24.00 den och den dagen. Alla är så otroligt stressade för det måste komma in i tid! 
Jag inser att jag känner inte den stressen. Jag har totalt slutat bry mig om inlämningsdatum, för uppenbarligen så är det så att i mina ögon så betyder det inget att få in saker i tid. Tydligen så spelar det ingen roll.
Jag erkänner ytterst motvilligt för mig själv:

Jag har förlorat respekten för Deadlines.  



ps. Jag önskar att jag inte hade det. ds

ps 2. Det varken blödde eller varade när jag tryckte igenom töjningen tidigare, det är väl ett bra tecken? ds. 

Har pillat konstant på min töjning de senaste timmarna. Bara suttit och snurrat på den lite, försökt trycka igenom den lite smått, sådär. Så råkade jag trycka lite hårdare... Vips så gav örat efter!
 
Nu är jag rädd.

Sitter just nu och försöker trycka igenom min höltöjning. Det går sämre än vad jag hade väntat mig. Mycket sämre. Tror att det till större del beror på mig och att jag är (som jag uttryckte mig till ida) "en liten fittig mes".
Jag är dessutom väldigt osäker på hur det hela ska gå till.
Såhär ser det ut än så länge:



Finns det någon som kan hjälpa mig och ge mig lite tips på hur jag egentligen ska göra? Jag menar - ni ser ju själv hur miniliten den här töjningen är och hur liten bit jag har fått in den. Är det meningen att den ska gå in till mitten på själva smycket direkt? Gör det mindre ont, eller blir det svårare om man kyler ner örsnibben med is innan man trycker?
Hur ska jag få den till att stanna där inatt när den lilla gummiringen som ska sitta på andra sidan och hålla den på plats, inte vill sitta kvar?
Svara på det du som vet.

Är det konstigt att jag nu, efter så många år som allt annat än förespråkare för naturligt, rött hår, vill ha just det? Jag har alltid tyckt att det har varit fult och jag skattade mig lycklig när jag var liten som trots alla dom jobbiga fräknarna i alla fall slapp det illröda håret (som jag tyckte att folk som hade måste skämmas i det), men nu är det precis, exakt vad jag vill ha!
Inte det där fula, fjantiga fejkröda håret som jag hade innan. Nä, riktigt, äkta orangerött hår. Och långt. Långt, rött och fint. Med en tjock pannlugg. Finfint!
Då hade jag mått prima!


(Alltså, inte det här håret, men det är så nära jag kan komma.)

Extremt produktiv dag som vanligt. Jag har fixat och trixat med min blogg (resultatet finns att skåda, men det är inte direkt vackert) och skrivit lite läxa.   

Okej. Jag har funderat länge och detta är vad jag har kommit fram till. Här är mina artonårslöften:

1. Bli snygg.
  Det vill säga: Bli smal, skaffa en snygg stil, fixa dreads, töja ut mina öron (trots att jag inte har kommit längre än till 1.6, dvs inget alls ungefär, och redan bävar inför smärtan) och så vidare, och så vidare. Jag kan hålla på för alltid här, men jag antar att det viktigaste är att bli smal. Och allmänt snygg. Ja, snygg helt enkelt.

2. Sköta skolan.
  Alltså: För det första - Gå till skolan (det är en ganska bra start), komma i tid på morgonen, medverka och vara aktiv på lektionerna, göra mina läxor, tja, allt för att få bra betyg helt enkelt. Det är väl egentligen det viktigaste här. Betygen. 

3. Komma fram till vad jag vill göra med mitt liv.  
  Det här är det svåraste (om man bortser från att förändra mitt ansiktes benstruktur). Det är väl egentligen också det viktigaste. Att skaffa fram ett mål, så att jag har något att satsa på, så det känns lönt att fixa mina betyg och vara snygg, för att det kommer att leda till något. Det är viktigt.

Det är de största löftena jag har avgett från och med imorgon, jag fick en liten frist idag eftersom dagen började så dåligt. Sen finns det en hel del små också som typ: bli rik, inte vara så tråkig (det vill säga gå ut mer om helgerna och göra något med mitt liv), bli smart, städa rummet innan det ser ut som ett bombnedslag, sluta vara så pinsam vid sociala sammanhang, lära mig vattna blommorna, sluta ljuga, inte vara så besatt av andra människor, inte vara så besatt av mig själv, inte vara någon tidsoptimist, inte vara så lat...
ÄSCH NI VET - Det vanliga. Små vardagsgrejor som det behövs ändras på.

Så det är alltså mina artonårslöften. Det känns bra. Det känns lovande. Kanske finns det hopp för mig också.

Jag ska koka mig en kopp te, titta på vänner och fila lite mer på mina artonårslöften. Sedan ska ni få ta del av dom. Kul va?