Hannah

- Vem skulle kunna få dig till att göra det?
-.... jag vet inte....
(min pappa)


Ja. (Egentligen mitt andra möte med en kurator, men det första gälls inte) Det kändes inte riktigt som något för mig så jag ska nog inte fortsätta. Känns lite löjligt tycker jag. Att sitta och prata sådär med någon man inte känner.
Nä, kuratorer och sånt är nog inget för mig. Men snällt av henne att jag får komma när jag vill!

Hur är det förresten meningen att man ska göra?
Komma dit och erkänna ungefär "hej, jag mår lite dåligt idag, får jag lov att prata med dig"? Finns det människor som gör så? Går frivilligt och erkänner att man mår dåligt och sedan säger precis varför och så vidare? Lämpar över sina problem på andra och tvingar dom att hantera dom och ta ställning? Delar med sig av olyckan liksom. Det förstår jag verkligen inte. Skäms man inte lite då?
Jag trodde verkligen att alla blånekade. "Nej då, jag mår bra. Jag behöver inte prata med någon. Det löser sig" trodde jag alla sa, men jag har börjat tänka om. Vuxna människor går ju också till psykologer och kuratorer utan att studierektorer eller föräldrar tvingar dit dom.
Hmmm...tål att tänkas på.