Hannah

Annars så sitter jag förresten faktiskt här och gör läxor, halv tio en fredagskväll. Satsigt! Kanske är detta mina sista läxor jag någonsin gör, så jag får ju ta vara på dom. Kan vara så att jag från och med onsdag inte får gå i skolan längre. Är det så, ja, då vet jag inte riktigt vad jag tar mig till. Det finns egentligen inte i min värld, men det borde jag ju ha tänkt på tidigare kan man tycka. Jag kan ju inte direkt beskylla någon annan för mina misslyckande.
Jag skulle kunna skylla på omständigheterna, men det gör jag inte. Det känns fattigt. Jag kunde fortfarande ha skött mig. I slutändan så är det väl faktiskt bara jag själv som kan påverka vad som händer, antar jag. Ja. Visst vill jag gå kvar i skolan, det vill jag verkligen, för det finns inget annat som jag kan se mig själv göra. Jag vill verkligen ta studenten. 
... eller? Vill jag verkligen det? 
Om jag så gärna som jag tror hade velat gå klart skolan och ta studenten, hade jag inte kämpat mer då? Hade jag inte satt mig ner, i alla fall för ett par veckor sen och gjort exakt vad jag och Patrik kom överens om? Hade jag inte slutat försova mig och gått iväg till skolan? 
Hade jag inte kämpat?
Den frågan kan jag nog älta för alltid. Och lär göra det. En sak har jag dock kommit fram till; om jag ska gå under, så ska jag gå under med stolthet. Därför ska jag sitta här och kämpa hela helgen och slutföra allt som jag har påbörjat. Ja, det ska jag, även om det är waste of time. 
Anna, om du läser detta, jag kommer inte kunna komma på din inflyttningsfest, lessen! Jag ska plugga. 
På riktigt för en gångs skull.      


"När du verkligen vill någonting verkar hela universum för att du ska få din önskan uppfylld." 

Eftersom jag tycker att hela universum motarbetar mig så kanske jag bara inte har insett vad min önskan är för något?