ivägivägiväg.

Nu känner jag för att resa bort.
Ganska så långt bort och med bra människor. Ganska så länge, lite lagom varmt och härligt lugnt. Sådär bekymmerslöst som det aldrig kan bli här hemma.
Det hade vart något det!

Istället ska jag sitta här och skriva ett resereportage om Berlin, sakna det, kanske gråta lite och mest må allmänt dåligt. 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0