Hannah

Sitter hemma nu. Är lite småfull. Nja, inte småfull. Hmmm... lite lätt påverkad kallar man nog det här. Det är ungefär världens bästa känsla - om man inte sitter hemma helt ensam. Då är det rätt trist. Då sitter man mest och snackar skit på msn med folk. Råkar erkänna att man tycker väldigt illa om en del personer till exempel. Hemskt onödigt. Sånt säger man ju inte egentligen. Tur att det var okej nu.
Annars så hade Ylva varit hemskt duktig de senaste tre åren. (FÖRLÅT MAGNUS, JAG ÄR SÅ LEDSEN ATT JAG INTE FICK VÄNTA PÅ DIG). Nu har jag något att leva upp till om ett år. Vilket jag ska. Verkligen. Härligt att ha ett mål det kommande året.
För övrigt har jag satt upp Evas mail till mig på min vägg. Där sitter det nu och förhoppningsvis så ger det mig inspiration, även om 65 dagar när jag börjar skolan. Jag vill gärna tro att det är det viktigaste mailet jag någonsin har fått och att det för all framtid ska trigga mig till att göra allt det jag egentligen kan och har potential till. Ni, en del av er, har ingen aning om vad det stod i mailet. Antingen kan ni sväva i mörker, eller så kan ni komma hem till mig och besöka min vägg. För där finns det ju. För alltid. Bör kanske köpa en ram till det? Efter mailet fick jag som tack en fin kram för att jag faktiskt lyckats skriva min novell. Ändå fint. Jag blev glad. Trots att Eva sa "ursäkta mig" när hon gav mig den. Fortfarande fint. Mycket fint. Sen kan folk snacka om att lärare inte engagerar sig hur mycket de vill, för det gör dem. Ofrivilligt. Fint.

Nä, vet ni vad. Innan jag fortsätter rabbla upp en massa skit (rubriken skvallrar redan om vilket tillstånd jag är i) så ska jag sluta och istället ta mig en öl till. Lovade faktiskt att dricka den ikväll.
Tjingeling!