Hannah

Jag pratar med mig själv. Konstant. Det blir fruktansvärt tråkigt i längden så därför...

... pratar jag med Harry så fort han är vaken och tolkar hans jamande som konkreta svar på mina frågor. Vi har haft väldigt givande diskussioner på det här viset, men jag blir lite lack när han inte håller med mig.

Jag ringer till min mamma - min mamma, kvinnan vars egen mor sa att hon har blivit "mer mänsklig" sedan hon träffade Stiffe - tre gånger om dagen bara för att ha någon verklig person att prata med.

Jag smsar mina vänner och frågar om de saknar mig och blir uppriktigt ledsen om de inte svarar inom tio minuter. Ännu ledsnare blir jag när de inte svarar på över tolv timmar, Ballen!

Jag önskar nästan, nästan att Jonas ska komma hem.

Jag längtar tillbaka tills skolan, trots att jag vet att det kommer att bli ett helvete att stå ut med de två sista månaderna. Allt för lite socialt umgänge.