Hannah

Igår när jag var på den numera ganska så traditionella söndagsmiddagen hemma hos mamma och Stiffe så var stämningen lite annorlunda. Till en början så var den bra, de försäkrade att de inte hade gift sig, jag fick en sjal, vi drack öl, åt pastagratäng, pratade med mormor i telefon, diskuterade min student, att jag ville ha London i present och liknande. Såna små mysiga småsaker.
Sedan när vi hade ätit klar så kom vi av någon anledning in på min nötallergi och då fick moderskapet en knäpp. Stiffe hävdade att nötallergi säkert var något man kunde växa ifrån, att det nog inte var så allvarligt för mig längre och att jag borde gå till läkaren och testa ifall jag fortfarande alls är allergisk. Dessutom så berättade han att de ett flertal gånger har råkat servera mat som garanterat innehåller nötter till nötallergiker på festvåningen där han jobbar, men att ingen av de drabbade någonsin har kommit springandes in i köket med andnöd. 
Mamma blev galen. Jag har nästan aldrig sett henne vara något annat än kärleksfull mot Stiffe tidigare, men igår så hytte hon med fingret åt honom, sa åt honom att vara tyst, att han inte visste bäst alltid, att hon hade levt med det här så länge att hon visste att dom aldrig testade nötallergier, att vi skulle lyssna på henne, medan hon i sin tur vägrade att lyssna på något vi försökte säga. 
Till slut så blev det för mycket för henne, och hon lämnade bordet, nästan i tårar. Jag, John och Stiffe satt kvar. Tittade lite på varandra och kämpade för att hålla oss för skratt. 
Jag vet inte riktigt varför egentligen. Det var ju inte roligt. Det var i själva verket fruktansvärt obekväm stäming som sedan höll i sig rätt så bra hela kvällen och absolut inget att skratta åt. Ändå fnissade vi alla tre. 
Kanske för att det inte var något att reagera över. Vi satt ju bara där och diskuterade och då började mamma nästa skrika och ingen förstod riktigt varför. Vi kanske tyckte att hon var lite löjlig, att det var banne mig inget att elda upp sig över och nu fick hon väl skärpa sig. Jag tror till och med att Stiffe sa det till henne, att "Nu får du ju ge dig", för det var rätt så tramsigt.   
Såhär i efterhand så försöker jag tänka mig att hon överreagerade sådär bara för att hon är så förtjust i mig och att hon inte tåler tanken att förlora mig. Visst kan det väl vara så? Hon är ju ändå min mor.  

Hur som så löste det sig ju. Hon skärpte till sig sen. Tittade på teve med oss andra och var trevlig. Idag när jag frågade om de hade bråkat mer efter att jag hade gått så sa hon "jag bråkade inte, jag blev bara arg". Jag tycker att det är lite samma sak, men jaja. Så länge hon är nöjd och stannar så.