Hannah

Åh, mitt jädrans projektarbete. Det här kommer bli svårare än vad jag någonsin trott. Inte själva uppgiften i sig, utan all stressen runt om.
Att har hjärtat i halsgropen konstant.
Att inte kunna somna för alla tankar om korrekt meningsbyggnad och hur mycket man får bortse från reglerna brottas i huvudet.
Att få dåligt samvete så fort jag ägnat tio minuter åt att tänka på något annat än just den där fattiga novellsamlingen som ska vara klar om exakt, exakt en månad (minus antingen 13 timmar och 18 minuter, eller bara 1 timme och 18 minuter. vet inte riktigt om den ska lämnas in på natten eller vid middagstid).
Det finns en chans att det här tar livet av mig. Jag kommer förmodligen att dö av stressrelaterade syndrom under någon av de kommande fyra veckorna; högt blodtryck, någon hjärtinfarkt, en liten stroke eller något liknande. Nu vet ni vad orsaken är när någon hittar mig halvt uppäten av min feta katt.

Helt ärligt, såhär är läget: I en månad framöver lär jag inte göra något annat än att gnälla över det där jäkla arbetet. Förutom på onsdag, då kommer jag gnälla över att jag ska hålla föredrag inför "drakarna" och tigga pengar till mitt ekoboende. 
Wow. Jag har en så inspirerande blogg.

Men för att inte nedslås totalt så måste jag ju berätta något som åtminstone är delvis positivt också; idag har jag lärt mig att laga lasagne!
Min mammas sagda egenpåkomna lasagne. Världens godaste lasagne med spenat, tomatsås och keso till och med, det är vad jag har lärt mig att laga. Den brukade vara min favoriträtt, från det att jag var väldigt liten, fram tills jag upptäckte sushi, och nu kan jag alltså laga den själv, när jag vill. 
Här kommer den lite kluriga delen:  
Visst, de flesta som läser den här bloggen (aka mina närmsta vänner) vet att jag fullkomligt älskar mat och att jag för det mesta kan äta alldeles för mycket (därav mitt fetlagda mittparti och min dubbelhaka som faktiskt inte alls passar in på resten av min kropp), men när det kommer till den här lasagnen så kan jag helt ärligt äta hur mycket som helst. Jag vet inte varför, men jag blir aldrig för mätt på den.

Om jag numera alltid kan äta den här lasagnen, när jag vill, och aldrig slutar äta av den, var kommer jag egentligen att sluta?
Det oroar mig. På riktigt.

Idag åt jag en halv form. Jag skojar inte. En halv form. Min mage är verkligen bottenlös ibland.


Nu ser man ju inte hur stor formen är, men den är.. normalstor. Ni kan ju tänka er.


(ps. Visst är väl detta en sån sak man borde skämmas över att berätta? varför gör jag inte det när jag skäms över allt annat i mitt liv? ds.)