Hannah

Alldeles nyss så hittade jag en påse rabarber- och vaniljte från ikea i mitt skafferi som jag inte har sett tidigare. Eftersom jag vet med mig att jag inte har köpt det så måste det ha varit min mamma, förmodligen för många månader sedan med tanke på att jag har bott utan henne här i snart ett år (shit).

Min mamma dricker aldrig te. Hon tycker inte om te. Ibland kan det hända att hon tar sig en kopp earl grey när hon är sjuk, men annars så är hon inte en te-människa. Därför måste hon ha köpt det till mig, bara sådär, och det gör mig helt varm i hjärtat.
"Vadå, en påse te?" kanske ni tänker, och ja, det låter inte så mycket för världen med en påse te, men bara det faktum att hon tänkte på mig för en kort stund och köpte den där påsen med te, det får mig att le. För det betyder inte bara att hon då och då tänker på mig, vilket i sig är bra, utan också att även om det ibland verkar som att hon inte har en aning om vad jag är för person, vad jag tycker om att göra och vad som är viktigt för mig så vet hon i alla fall att jag är en te-människa.
Det är alltid något.

Helvetesveckan som ligger framför mig tycks helt plötsligt inte lika farlig för jag har en mamma som tänker på mig då och då och som vet att jag tycker om att dricka te. Fint.
De små sakerna.


(på senare tid tänker jag för övrigt allt oftare att jag kan ha blivit frälst, någon dag när jag kan formulera mig bättre så ska jag förklara varför.)