Marigt.
Inatt så drömde jag en mardröm om mitt projektarbete. Nu kanske ni tycker det är konstigt att jag fortfarande kan drömma mardrömmar om en sak som jag lämnade in och därmed blev av med för över en vecka sen, men närå. Jag ska berätta;
Jag minns inte riktigt vad vi gjorde och var vi var och så här, men jag hade av någon anledning lite tid över och då klappade min kära lärare Eva mig på axeln och sa "det är väl tur, då kan du ju finslipa lite på din novellsamling och ändra det som är fel".
Det var ju inte så farligt tänker kanske ni. Det var väl snällt av henne!
Nej. Mar:et i mardröm består av att jag vet precis vad som behöver finslipas på min novellsamling och jag vet exakt vad som är fel och vad som behöver ändras, men jag kan inte göra det eftersom arbetet är inlämnat och out of my hands så att säga. Jag kan inte göra något för att förbättra det låga betyg som jag börjar bli relativt säker på att jag kommer få. Inget alls.
Jag tänker på det hela tiden och det är fruktansvärt irriterande. Jag tänker på alla felstavade ord, felformulerade meningar, hela stycken som förmodligen är fullkomligt oförståeliga för alla utomstående. Allt som borde ha finslipats. Hela tiden. Trots att jag inte kan göra något åt det. Stressen borde försvinna och börja åtminstone avta nu, men det gör den inte. Eftersom jag inte kan låta bli att tänka på det.
Hemskt. En mardröm.
Efter att ha mått dålig över det så tog jag några lila piller istället. DÅ blev det roligt vill jag lova.
Sedan visade jag brösten på en strand full med folk.
I drömmen alltså, försök hänga med.
