Hannah

I lördags när vi var på kongress så hade Ekerös lokalgrupp anordnat en musikkväll i Ekerö centrum där bland annat Parken uppträdde.
Ju mer jag lyssnar, desto bättre är dom. 
Sådär härlig musik som passar.
 

... inte.
Men snart så gör den! Jag ska nämligen skriva min novell nu, för imorgon ska den in. Jag har satt en gräns på två timmar, för klockan tio så börjar ju Project Runway och det kan jag inte missa.
Så ja. Om två timmar är förhoppningsvis mästervärket färdigt. Redo för mvg så att säga. 

Annars är det väl bara för mig att hitta på någon löjlig ursäkt imorgon och det blir ju pinsamt.  

Jag glömde kanske nämna att det var en kongress för ungdom mot rasism som jag skulle på? Nå, nu har jag nämnt det i alla fall. Och varit där.

Det är så sjukt svårt att få ner i ord hur inspierad jag känner mig efter att ha spenderat en helg med världens bästa organisation. Jävligt svårt. Det var bra. De vi mötte var engagerade. Det var toppen!
Den här helgen gav verkligen mycket mer än vad jag hade vågat tro.

Nu känner jag mig så inspierad att jag till och med har anmält mig till Åke som frivillig konferencier på vår Mångfaldskväll på arena den tjugotredje april, och - jag är övertygad om att jag kommer att klara det riktigt bra. Nu blir ni allt oroliga, alla ni som är med och arrangerar den när ni tänker på hur jag brukar bli framför folk, men jag har en viss känsla av att det kommer gå bra.
Vi får väl se. 

Nu ska jag dricka te och läsa Dorian Gray, för så inspierad att jag orkade pallra mig upp till skolan när jag vaknade tio i åtta idag, nja, det är jag väl inte riktigt ännu.   

Jag är inget vidare på det här med att laga mat. Jag kan göra sallad. Det är lätt. Sen kan göra pastasallad, det är inte mycket svårare men ibland så misslyckas jag med pastan. Sen kan jag också göra potatis och purjolökssoppa - helt utan recept. Det är ändå rätt så skillat. 
Nu tror jag att jag kan laga laxpasta också. Det vart inte alls vidare svårt. Visst kan man överleva på de här matkunskaperna?   


Före och efter skulle man kunna säga. Ändå. Det var förvånansvärt gott.  

Det här kan du få som födelsedagsmiddag om du vill, åkisen?

Jag läste i någon blogg (tror det var någon schulmans) om skämsböcker, det vill säga böcker som man skäms över att man äger. Efter att ha kastat en blick mot min bokhylla och granskat den så inser jag att där inte finns en enda bok jag skäms över. Inte ens mina 42 hästböcker (ja, jag räknade dom).
Visst, de är inget jag stoltserar med och de får knappast flytta med mig i sommar, men jag är fortfarande glad att jag har dom. På den tiden när jag brukade läsa dem så skänkte de mig en glädje och inspiration som jag aldrig hade velat vara utan. Ärligt. Nu lät det jävligt, ja pretentiöst kanske, men jag är seriös. Jag kan titta på dom ibland och le lite nostalgiskt så jag skäms inte. Alla böcker jag äger är jag stolt över att ha min bokhylla.  

Eller nej. En bok finns där som jag skäms över. Lucia av Cannie Möller.
Andledningen? Jag har snott den från skolan.