Hannah

Jag måste (på grund av dålig tidsplanering och utsatta mål som förblir ouppnådda) ge upp alla tankar på att binda min novellsamling professionellt. Det känns lite sorgligt, men för att hinna med det så skulle väl alla novellerna vara klara ungefär.. idag, kanske på måndag (en månad innan deadline)? Det är dom inte.
Jag ska vara helt ärlig och säga att inte en enda är klar. Visst de är på väg, men jag skulle inte vilja säga på god väg. Jag har mycket kvar att göra. Fruktansvärt mycket. Det är först nu som det verkligen har slagit mig på riktigt och jag borde absolut ha tänkt på det tidigare. Jag vet. (Räck upp handen alla ni som visste att jag skulle vara tvungen att slita som ett djur de sista veckorna!)
Det här kanske är lite korkat, men jag tänker inte kompromissa. Jag tänker inte sänka antalet noveller från 8-12 till 5 bara för att jag helt plötsligt har fått ont om tid. Inte en chans. Jag ska fan göra klart det här. Jag ska briljera.
Jag ska försöka att tränga bort den där lilla rösten i huvudet som säger "du kan inte göra det här så bra som du hade planerat" "novellerna kommer inte att bli så bra som du trodde" och "även fast idéerna är dugliga så kommer du aldrig kunna slutföra det så bra som du hade velat, för du är inte så bra som du tror". Den är störig, den där rösten, och jag vill inte ha mer med den att göra. Den kan gå och dö. Okej?

Så. Nu när jag har bestämt det så tänkte jag lägga upp en ny tidsplanering över vad jag ska göra under den kommande månaden och fullfölja den. Så svårt kan det ju inte vara. Detta är vad jag har trott att jag är "meant to do" under större delen av mitt liv. Jag vill inte, kan inte, ska inte, får inte lov att misslyckas nu. 



Solsken i ansiktet och bra hårdag. Det var för några timmar sen. Nu är det moln på himmlen och platt på huvudet. Hoppas det hinner ändra tillbaka sig igen.   

Jag gick och hämtade ut en paket från adlibris tidigare som innehöll böckerna jag hade beställt från deras bokrea (dock inte "tyskboken" jag trodde jag skulle få, det var nämligen bara ett laminerat papper som kom igår). I paketet låg "tills jag finner dig" av john irving och alla narniaböckerna. Jag har velat ha dom ända sedan jag var liten och nu kostade de bara 30 kronor styck ungefär, så varför inte?

De är kanske inte lika välskrivna som jag hade för mig och lite barnsligare, men det gör verkligen ingenting alls, för det är ju trots allt barnböcker. Jag började läsa den första för kanske en halvtimme sen och jag har jäkligt svår för att lägga den ifrån mig. Eftersom jag har glömt allt som händer (förutom att Eustace blir en drake i den femte boken, det glömmer jag aldrig av någon anledning) så är det spännande, trots en väldigt familjär känsla.
Den har till och med knuffat Eating Animals åt sidan och jag har glömt allt skolarbete jag har att göra.. nästan. 
"Får inte läsa mer nu, måste plugga" tänker jag efter varje kapitel, men fortsätter ändå. Måste skärpa till mig. Har ju sagt till Emma att jag ska vara färdig med allt till helgen. Då måste jag var det också.
"Hur är det med din självdisciplin, hannah?" som åke frågade innan idag. Tack jo, den lever och frodas, fast jag verkar ha delad vårdnad över den. 

Tänk ändå förresten. Att kunna hitta på egna världar och kunna skriva exakt vad man vill, utan att någon ska komma och klaga på att det inte är sanningsenligt. Bestämma att "här regnar det världens sötaste kattassar istället för regn" och så gör det det.
Jag ska nog börja skriva fantasyböcker, hur tramsigt det än är.
(det ska dock inte regna världens sötaste kattassar, det var bara första bästa jag kom på)

Bokklubbar. Vilket jävla påhitt va? Finns det ens på riktigt? Eller?
Det verkar så himla konstigt. En grupp människor samlas en gång i veckan, läser en bok och sitter sen och diskuterar den tillsammans, som om man fortfarande gick i skolan och hade betygssatta bokssamtal.
Vad är det om egentligen? Vem väljer det frivilligt? Man är ju alltid så nervös inför såna samtal. Sitter där och stirrar upp sig. Tänk om inte alla andra tycker samma sak om boken som en själv? Tänk om man har missuppfattat hela handlingen? Tänk om man sitter där och alla andra börjar babbla om en massa dolda budskap i boken, medan man själv bara trodde att den handlade om ett kärlekspar? Va, symboliken, vilken symbolik, vad menas med det?
Vem väljer det frivilligt?
Nog för att jag gillar att läsa böcker, men bokklubbar.. skulle aldrig komma på fråga. Ett jävla påhitt är vad det är!


(och nej, jag är inte sur för att jag aldrig har blivit inbjuden till en. vill inte, som sagt.)

Jag gillar böcker.
Inte bara såna som man läser, utan även såna som man skriver i. Skrivböcker. Jag har tre olika som jag nästan alltid har med mig när jag ska någonstans; den första är min kalender, den andra min så kallade tankebok (alltså en bok jag har där jag skriver ner allt som jag kommer att tänka på när jag sitter på tåget till exempel. en del geniala tankar, knäppa idéer, orimliga mål med livet, men mest en massa dravel om hur misslyckad jag är) och så en ganska så ny bok.

För ett tag sedan var jag och ida nämligen inne på Åhlens (vår favvoaffär all time, konstigt att vi inte har upptäckt hur bra den är tidigare!). Jag köpte en ny kalender och så hittade vi då väldigt fina skrivböcker, eller kanske mer skrivhäften, som vi bestämde oss för att invistera i.
Jag köpte en mintgrön med vita prickar och en talgoxe på (det gjorde ida också, men jag har för mig att hon köpte två och jag vet inte hur den andra ser ut). Jag vet att det låter lite konstigt med en fågel och prickar, men den är faktiskt väldigt fin. Speciellt fågeln. Den ser lite ut som om den sjunger, fast bara lite.
Jag vet att ida använder sin på samma vis som jag använder min andra skrivbok, till att skriva ner tankar i, lite som en dagbok, fast ändå inte ungefär. Men eftersom jag då redan har en sån så var jag tvungen att hitta ett nytt användningsområde för min. Det var lite svårt. "Eftersom det är en sån himla fin bok så behöver jag ju skriva himla fina saker i den", tänkte jag. 
Och så enkelt blev det till slut. Jag skriver ner alla fina saker jag kommer över i den. Alltså, fina meningar och sånt, kanske en textrad ur en låt någon gång. Inte som om jag hittar ett fint löv och skríver upp det "idag hittade jag ett fint löv", nänä.
Inspirerande saker, kanske man mer kan kalla det. Meningar som jag stannar upp och funderar lite över. Geniala meningar. Speciella meningar. Fina meningar.
Eftersom jag inte har haft boken så länge, och först förra veckan kom på vad jag skulle använda den till, så har jag bara samlat på mig tre meningar än så länge. 
De här: 

"Herr Hondas kläder var ett mellanting mellan pyjamas och arbetsställ och bar inga spår av att ha tvättats nyligen." 

"Han tog fram ett kritvitt kuvert ur sin innerficka och stoppade ner det i innerfickan på min basebolljacka, som man placerar det perfekta adjektivet i en mening." 

"Eller skaka om henne, eller misshandla henne, eller klyva henne på mitten, men det enda som han kan komma på att kvida fram är stavelsen som är hennes:
 - Claire... "

De första två är hämtade ur Fågeln som vrider upp världen och den tredje ur Lyckan är en sällsam fågel. Om ni inte kan förstå det fina och det geniala så är det ert problem. 
Jag är i alla fall rätt så hänförd.    

Är kanonförkyld. Hatar det. Känner svinisen komma krypandes.

För att liva upp mig själv så beställde jag ännu en födelsedagspresent som jag ska få, så nu kommer jag få två. En ny fin mobil och ett paket med fem böcker. Vi kan låtsas att jag var tvungen att beställa böckerna i studiesyfte. Det gäller i alla fall en av dom. Ingen hör hemma här mer än du är faktiskt en novellsamling och den beställde jag bara för att få lite inspiration till min egen novellsamling som ska vara färdig i slutet av april och än så länge knappt är påbörjad. 
Sen rycktes jag bara med och beställde de andra också. Kunde bara inte låta bli.
Nåja, nu har jag något att se fram emot.

Alltid när jag ser reklamen för rockband med the beatles på teve så ser jag bara den lilla flickan som står och hoppar som ser ut som en liten japan. Då tänker jag automatiskt på Norwegian wood, fast inte låten för den har jag knappt hört, utan boken av Haruki Murakami. Så tänker jag på hur synd det är att jag redan har läst den, för så brukar jag tänka när jag har läst ut bra böcker, att det är synd att jag redan har läst den och att det då inte blir samma sak om jag läser den igen för det är inte samma spänning och helt plötsligt kan man börja lägga märke till små detaljer som man inte tänkte på förra gången och som man börjar störa sig på. Det funkar i och för sig på andra hållet också att man börjar tänka på små fina detaljer som man inte lagt märke till innan och som förgyller berättelsen, fast det tänker inte jag på eftersom jag är negativt lagd av naturen. Men så tänker jag att ja, just det, jag har ju läst ut norwegian wood, men visst har jag en sprillans ny sputnikälskling som ligger inne på mitt rum och väntar på mig?     
Jo, det har jag ju. Och bara namnet skvallrar om att den säkert kommer vara helt ljuvlig. Sputnikälskling. Om jag ändå hade kommit på något så fint.  
Det tänker jag på när jag ser den där reklamen och nu ska jag gå in på mitt rum och läsa lite.