Hannah

Prisa gudarna! Jag kan gå normalt igen! Eller ja... allt är relativt, hehe.
Det ska nog gå bra så småningom.  

Nu ska jag färga håret rött och fint så att jag klarar mig i två veckor. Härligt! Lär ju inte tvätta det på ett tag, whoops, är det sånt man inte erkänner? Äsch, festival för tusan.
Funderar på att klippa av min lugg så jag kan tvätta den i alla fall. Då menar jag självklart att ha raklugg, inget annat. Ida har sagt att det är smidigt och att den torkar av sig själv hur bra som helst. Det tycker jag låter toppen.
Dock sitter jag ju här hemma helt ensam. Ingen som kan klippa åt mig och sist så gick det ju inget vidare. Absolut inte. Tål att funderas över innan jag gör det. Lezkigt annars.    

Nu peppar jag.

Tre dagar kvar till arvika. Ih. Egentligen så borde jag sitta här och peppa ASMYCKET och vara ÖVERLYCKLIG.
Tyvärr så har jag väldigt mycket kvar att fixa, väldigt mycket att handla som en stol och mat och så vidare. Nu är det ungefär helt omöjligt eftersom mitt rackarns kontokort vägrar att fungera. Det enda jag har är typ åttio kronor i min plånbok och varken en mamma eller syster som vill hjälpa till. Livet är så himla hårt.


Åh, just det. Dessutom så har jag ju en skadad tå. Ja, inte att förglömma. Den växer och frodas.
 
Vad lite jag har att klaga på. Med tanke på att jag faktiskt har nästan två hela festivalveckor framför mig.
So what om jag måste åka utan stol eller med en fet tå?
Nä, nu får jag ta och skärpa mig.

Hade det inte varit för att jag tycker att fötter är så fruktansvärt äckligt så hade ni kunnat få se en bild på min uppsvullnade, blåa tå. Jag tror inte att den är bruten, men fy för i helvete så ont det gör. Får halta runt som ett jäkla freak. 

Såhär var det; 
Vi grillade i parken, lagom trevligt. Emma har med sig badkläder och vi bestämmer oss för att gå och bada. Jag halkar på skitbryggan, sätter mig ner och skadar tån.
Sjukt konstigt. Förstår inte hur det gick till. Att jag halkade, ja, det fattar jag, men hur kommer tån in i det hela? Ingen aning.   

Nu ska jag sitta hemma de kommande dagarna och röra mig så lite som möjligt. Jag tänker fan inte halta fram på både arvika och hultsfred. Nä. Vägrar.

Har en väldigt stor vattenblåsa på hälen som dykt upp ifrån ingenstans. Har tryckt hål på den och det gör ont.

Tröstar mig med ett alldeles ljuvligt te som smakar äppelpaj. Det gör verkligen det. Ljuvligt. Ljuvligt är ett bra ord.

Jag är tydligen spärrad från helsingborgs stadsbibliotek.
Hur kan jag vara det när jag har betalt femhundra spänn till dem för EN bortslarvad bok?
Fuck det.

Nu åker vi till Yngsjö, eller ja. Först åker jag till Anderslöv. Sen klockan tre åker vi till yngsjö, wi! Himla roligt det ska bli. Himla skönt det ska bli.
Himla allt!
Har packat för cirka tre veckor, men hur ska jag veta vad jag vill ha på mig imorgon? Hur ska man veta hur vädret blir? 
Nä, just det. 
Nu åker jag. 
Tjing! 

Sitter hemma nu. Är lite småfull. Nja, inte småfull. Hmmm... lite lätt påverkad kallar man nog det här. Det är ungefär världens bästa känsla - om man inte sitter hemma helt ensam. Då är det rätt trist. Då sitter man mest och snackar skit på msn med folk. Råkar erkänna att man tycker väldigt illa om en del personer till exempel. Hemskt onödigt. Sånt säger man ju inte egentligen. Tur att det var okej nu.
Annars så hade Ylva varit hemskt duktig de senaste tre åren. (FÖRLÅT MAGNUS, JAG ÄR SÅ LEDSEN ATT JAG INTE FICK VÄNTA PÅ DIG). Nu har jag något att leva upp till om ett år. Vilket jag ska. Verkligen. Härligt att ha ett mål det kommande året.
För övrigt har jag satt upp Evas mail till mig på min vägg. Där sitter det nu och förhoppningsvis så ger det mig inspiration, även om 65 dagar när jag börjar skolan. Jag vill gärna tro att det är det viktigaste mailet jag någonsin har fått och att det för all framtid ska trigga mig till att göra allt det jag egentligen kan och har potential till. Ni, en del av er, har ingen aning om vad det stod i mailet. Antingen kan ni sväva i mörker, eller så kan ni komma hem till mig och besöka min vägg. För där finns det ju. För alltid. Bör kanske köpa en ram till det? Efter mailet fick jag som tack en fin kram för att jag faktiskt lyckats skriva min novell. Ändå fint. Jag blev glad. Trots att Eva sa "ursäkta mig" när hon gav mig den. Fortfarande fint. Mycket fint. Sen kan folk snacka om att lärare inte engagerar sig hur mycket de vill, för det gör dem. Ofrivilligt. Fint.

Nä, vet ni vad. Innan jag fortsätter rabbla upp en massa skit (rubriken skvallrar redan om vilket tillstånd jag är i) så ska jag sluta och istället ta mig en öl till. Lovade faktiskt att dricka den ikväll.
Tjingeling!

En sak jag inte förstår;
Jag har haft nära en halv termin i skolan på mig att skriva en "simpel" novell om ett brott. "Tjena" sa jag "det här kommer jag klara lätt som en plätt". Jo. Visst. Det var alltså därför jag satt på tåget imorse, dagen för skolavslutningen och skrev den här novellen på en timme. För att jag var så övertygad om att jag skulle klara det så bra. Därför.  

Ja. Det spelar ingen roll. Har nu kirrat mina betyg i alla de ämnen jag satsade på.
Får gå upp i trean.
Ska ta studenten om ett år.
Har nu 66 dagar sommarlov framför mig (kan knappt fatta det). Får lov att vara "studerande" i ett år till, inte "arbetslös". Så. himla. skönt. Tror att jag verkligen behöver det här extra året i gymnasiet.
Naiv som jag är så är jag dessutom övertygad om att den där löjliga finanskrisen, den är minsann ett minne blott när jag tar studenten! Jojo. Lycka till. Hur som. Ett år till. Sen slut. Ett års plugg. Längtar nästan till hösten. 
 
Får i och för sig passa på att leva fullt ut i de här 66 dagarna som jag har framför mig och ni får passa på att träffa mig, för sen planerar jag inte att ha någon fritid. I höst planerar jag att plugga ungefär konstant.
Nja. Vi får se.


Livet leker.

Åh!
Vi åker till Yngsjö måndag eftermiddag! Ida, Emma, Åke och jag. Wow. Gud vad jag ser fram emot det! Jag skämtar inte.   
Hur länge? Ingen aning. Det berättar förhoppningsvis Åke imorgon. Spelar ingen roll, hoppas att det är länge, länge!

Sommarlovet kan nog inte börja bättre.

Sista riktiga dagen i skolan idag. Imorgon får jag sommarlov. Det har aldrig varit mer efterlängtat än nu.
Sova. Läsa. Skriva. Fota. Umgås. Leva.
Sommarlov.

Dock.
För att tjata lite mer om skolan. Kirrade ett g i multimedia, men fick den här kommentaren av läraren;
"Ja, du kunde ju ha fått mer, men alla har vi ju inte samma förutsättningar i plugget..."
Jaha?
Va?
Ju mer jag tänker på det, ju mer förbryllad blir jag. 
Har jag missat något här eller? Vad menade han? Vad försökte han säga?

Ja, man ska ge folket vad de vill ha. Folket (tre pers) vill ha min blogg. Ni ska få den.

Idag sket en fågel på mitt ben. Det är andra jävla gången på två veckor! Jag tror att universum försöker säga mig något, problemet är att jag inte förstår vad.

Igår när jag och Åke var i stan såg vi lite studenter som var överlyckliga.
Nu håller Emmas klass på att måla sitt lakan till flaket här bakom mig. Överlyckliga såklart.

Jag kommer säkert aldrig få ta studenten.

Jag önskar att min familj ägde en liten stuga någonstans vid vattnet. En liten röd, eller vit stuga med knutar i en annan färg, höga träd som har stått där i hundra år, skugga över allt förutom över altanen där det alltid är sol och utsikt över bryggan ner till sjön.
Dit hade man kunnat åka lite sådär när man ville. När man kände för att åka bort från allt ett litet tag och bara vara ifred, sitta och läsa eller skriva i sin ensamhet. Eller så kunde ens kompisar följa med. Så kunde man sitta där ute tillsammans i ett par dygn och bara njuta av varandras sällskap. På vintern kunde man åka skridskor på sjön och sedan dricka varm choklad. Det hade varit så himla bra.
Det saknar jag nog mest just nu.

Himla tur att Åke ska ta med oss till deras stuga vid yngsjön i sommar. Det kommer nog att bli bra. Sommar och sol och fina vänner. Det är livet det.
Och snart har vi sommarlov. För allra sista gången någonsin. Nästa år kommer allt se så himla annorlunda ut. Nu kom jag in på något helt annat, men det skrämmer mig.