Hannah

Jag har märkt på senare tid (de senaste två dagarna kanske) att mina dagar utvecklar sig till att bli så himla mycket bättre om jag inte börjar morgonen med att gå upp i pyjamas och äta frukost framför teven. Börjar jag min morgon så, ja då är jag fast resten av dagen. Då blir den där kvarten som det egentligen tar att äta frukost till en halvtimme för att hinna dricka upp mitt te, till en timme för att hinna läsa alla intressanta bloggar, till totalt slötittande resten av dagen. Helt plötsligt så är klockan fyra och det är dags för top model och efter det så får jag aldrig något vettigt gjort. Hela dagen försvinner i ett töcken. Bara sådär.
Om jag däremot går upp och äter min frukost i köket, läser gårdagens aftonblad, eller veckorevyn, eller sofis mode, eller elle, sedan klär på mig, och gör mig iordning på samma vis som om jag hade förberett mig för att gå ut och sedan än en gång sätter mig vid köksbordet, denna gången med mina båda datorer och skolböcker, då går det mycket bättre. Visst, det kanske tar upp till två timmar för mig från det att jag går upp och fram till dess att jag faktiskt sätter igång med mitt skolarbete, men det är ändå så himla mycket bättre än att sitta och torrglo (copyright by min bror) hela dagen. 

Lite känner jag mig som en såndär cool businesskvinna som väljer att jobba hemifrån idag på grund av att vädret är så dåligt. Det är bra. Då blir jag extra motiverad. Gör jag inte detta nu så kommer jag aldrig att bli det på i verkligheten typ, lite så.  
Tyvärr så ser jag inte ut som en. Om inte businesskvinnan ifråga alltid går runt osminkad med ett trött uttryck i ansiktet.

I och för sig.. det kanske dom gör.

Nu är det 1 tim och 50 min sen jag gick upp och nu ska jag sätta igång. Jag är ute i god tid idag!

Det är aningens jobbigt att jag börjar inse att min "stora dröm i livet" allt mer och mer börjar likna den dröm som ungefär halva resten av Sverige verkar ha. 
Vad finns det att göra åt detta? Skaffa en ny dröm kanske? Jag som precis har kommit på den första.. 


(förresten har jag börjat tycka om seinfeld.. när hände det? världens sämsta sitcom) 

I fredags hade Åke födelsedagsmiddag. Det var fint.
I lördags hade Lukas födelsedagsmiddag. Det var okej. Ända tills jag spydde ut hela mitt innanmäte på hans toalett. Då var det inte lika kul längre och jobba kunde jag inte.

Vi hade kräkfest i bilen på väg hem. Min syster sa att det var nog det värsta hon hade varit med om. Jag har varit med om värre, fast å andra sidan så kräktes inte jag samtidigt som jag körde bil.

Nåja.
Nu är jag frisk och har påsklov. Bättre kan det knappt bli!

Blev ingen studentklänning. Såklart.
Den fanns där, men jag ska alltid vara så jädrans velig. Den kändes inte riktigt helt rätt. Jag vill att min studentklänning ska kännas hundra, för jag vill inte gå runt och känna mig ful på d-day. Kanske ska köpa den som reserv. Behöver dock smakråd.

Köpte två par skor istället. Skor kan man aldrig få för mycket av. Hjärta.

Nu ska jag ge mig iväg mot nova lund, ensam, och förhoppningsvis bli med studentklänning. En sån här, fast i vitt är det som står på önskelistan. Den skulle väl passa va? Kolla extra mcyket på ryggen. Ryggen är fin. Enligt Ida så har den funnits på topshop på nova tidigare, så jag hoppas att den finns kvar. Håller tummarna.

Efter min förmodligen misslyckade jakt så ska jag till malmö och köpa present till Åke och äta sushi med Ballen och Bomb. Vilken grej va?
Dessutom har jag bestämt att nu är det vår och ska idag inviga min nya plastjacka.


Nöjd tjej.

När jag började fundera över vad jag skulle ha som projektarbete för ett par månader sedan och kom fram till att jag skulle skriva en novellsamling så var en av de första sakerna jag bestämde mig för att den inte skulle handla om kärlek. Det är mesigt att skriva en hel novellsamling om kärlek, och dessutom är jag faktiskt inte så insatt i ämnet som jag önskar att jag var.
Jag har aldrig varit olyckligt kär, så jag vet inte hur det är.
Jag har aldrig älskat någon till månen och tillbaka igen, så jag vet inte hur det är. 
Jag har aldrig varit förälskad i någon i smyg, så jag vet inte hur det är. 
Jag har aldrig varit i ett förhållande som känns sådär självklart, så jag vet inte hur det är.
Jag är helt enkelt inte så bra på det här med kärlek och därför ville jag inte ens försöka mig på att skriva en novellsamling som handlar helt och hållet och utestående om kärlek. Jag ville inte skriva en novellsamling där kärlek var den gemensamma nämnaren.
Och det har jag inte gjort! Riktigt.. Däremot så har jag skrivit en novellsamling som i dagsläget innehåller liiiite för mycket kärlek för min egentliga smak. Åttio procent ungefär, skulle man kanske kunna säga. Sju av de åtta noveller som jag hittills har kommit på handlar på ett eller annat vis åtminstone indirekt om kärlek. 
Hur gick det till? 
Jag är en sucker. Jag tror det är svaret. Jag är en sucker för all kärlek och all romantik och önskar att jag kunde få uppleva lite mer av det och alltså fantiserar jag fram det. Det är nämligen det som kommer fram i den här novellsamlingen. Inte äkta känslor, som jag själv har varit med och upplevt, utan så som jag önskar, vill och nästan tror att det är när man faktiskt är sådär olyckligt kär, eller älskar någon till månen och tillbaka, eller är förälskad i smyg, eller är i ett förhållande som känns sådär självklart.   

Med andra ord så är min novellsamling fake. Från blivande pärm till pärm. Jag har ingen aning om vad jag snackar om och det lär lysa igenom för alla utomstående. Bra jobbat från min sida.. som vanligt.


(ps. känner att jag måste klargöra en sak. jag vet att jag gnäller väldigt mycket och jag vet att jag säger att jag har panik över att få klar den här rackarns samlingen någon gång, men jag har aldrig sagt att jag inte tycker att det här är roligt. eller? har jag gjort det, så menade jag det inte. jag har valt det här arbetet helt själv och jag tycker faktiskt att det är skitkul. vet att det överskuggas av allt mitt klagande, men det är bara för att jag tycker det är skitkul att klaga också. ds.)

Imorse drömde jag att jag lämnade kvar Harry i lägenheten när det skulle komma en ravin, bara för att han inte ville gå ut genom balkongdörren (vi har ingen balkong). Först efteråt när jag hade sprungit ifrån ravinen så snabbt att det brann i hela kroppen och satt tryggt på ett snöberg dit ravinen inte kunde nå så insåg jag vad jag hade gjort. Jag började gråta och hata mig själv och bölade fram att jag saknade Harry sååå mycket.
Så ärofylld och omtänksam är jag. Lämnar katten till att dö.  

Lyckligtvis så blev han inte arg på mig när jag berättade det när vi vaknade. Han bara knorrade.



(ps. jag vet att det heter lavin. men i drömmen så hette det tydligen ravin. ds)

Idag vill jag helst bara åka bort, bort, bort. Släppa allt som har med verkligheten att göra och bara resa iväg.. i alla fall för ett tag.

Jag har verkligen försatt mig själv i en fruktansvärt usel situation.

Åh, mitt jädrans projektarbete. Det här kommer bli svårare än vad jag någonsin trott. Inte själva uppgiften i sig, utan all stressen runt om.
Att har hjärtat i halsgropen konstant.
Att inte kunna somna för alla tankar om korrekt meningsbyggnad och hur mycket man får bortse från reglerna brottas i huvudet.
Att få dåligt samvete så fort jag ägnat tio minuter åt att tänka på något annat än just den där fattiga novellsamlingen som ska vara klar om exakt, exakt en månad (minus antingen 13 timmar och 18 minuter, eller bara 1 timme och 18 minuter. vet inte riktigt om den ska lämnas in på natten eller vid middagstid).
Det finns en chans att det här tar livet av mig. Jag kommer förmodligen att dö av stressrelaterade syndrom under någon av de kommande fyra veckorna; högt blodtryck, någon hjärtinfarkt, en liten stroke eller något liknande. Nu vet ni vad orsaken är när någon hittar mig halvt uppäten av min feta katt.

Helt ärligt, såhär är läget: I en månad framöver lär jag inte göra något annat än att gnälla över det där jäkla arbetet. Förutom på onsdag, då kommer jag gnälla över att jag ska hålla föredrag inför "drakarna" och tigga pengar till mitt ekoboende. 
Wow. Jag har en så inspirerande blogg.

Men för att inte nedslås totalt så måste jag ju berätta något som åtminstone är delvis positivt också; idag har jag lärt mig att laga lasagne!
Min mammas sagda egenpåkomna lasagne. Världens godaste lasagne med spenat, tomatsås och keso till och med, det är vad jag har lärt mig att laga. Den brukade vara min favoriträtt, från det att jag var väldigt liten, fram tills jag upptäckte sushi, och nu kan jag alltså laga den själv, när jag vill. 
Här kommer den lite kluriga delen:  
Visst, de flesta som läser den här bloggen (aka mina närmsta vänner) vet att jag fullkomligt älskar mat och att jag för det mesta kan äta alldeles för mycket (därav mitt fetlagda mittparti och min dubbelhaka som faktiskt inte alls passar in på resten av min kropp), men när det kommer till den här lasagnen så kan jag helt ärligt äta hur mycket som helst. Jag vet inte varför, men jag blir aldrig för mätt på den.

Om jag numera alltid kan äta den här lasagnen, när jag vill, och aldrig slutar äta av den, var kommer jag egentligen att sluta?
Det oroar mig. På riktigt.

Idag åt jag en halv form. Jag skojar inte. En halv form. Min mage är verkligen bottenlös ibland.


Nu ser man ju inte hur stor formen är, men den är.. normalstor. Ni kan ju tänka er.


(ps. Visst är väl detta en sån sak man borde skämmas över att berätta? varför gör jag inte det när jag skäms över allt annat i mitt liv? ds.)

Har haft en toppenhelg i malmö tillsammans med mina fina. Vi har partajat, gått på bio (i 3D, det häftigaste jag varit med om i mitt liv, tyckte jag när jag först tog på mig glasögonen och nästan fick en bjälk i huvudet), tittat på film och bara haft det trevligt. Så där som helger ska vara.
Inte en enda skoluppgift har jag gjort, så det lär jag få äta upp imorgon, hohoho!

Jag måste (på grund av dålig tidsplanering och utsatta mål som förblir ouppnådda) ge upp alla tankar på att binda min novellsamling professionellt. Det känns lite sorgligt, men för att hinna med det så skulle väl alla novellerna vara klara ungefär.. idag, kanske på måndag (en månad innan deadline)? Det är dom inte.
Jag ska vara helt ärlig och säga att inte en enda är klar. Visst de är på väg, men jag skulle inte vilja säga på god väg. Jag har mycket kvar att göra. Fruktansvärt mycket. Det är först nu som det verkligen har slagit mig på riktigt och jag borde absolut ha tänkt på det tidigare. Jag vet. (Räck upp handen alla ni som visste att jag skulle vara tvungen att slita som ett djur de sista veckorna!)
Det här kanske är lite korkat, men jag tänker inte kompromissa. Jag tänker inte sänka antalet noveller från 8-12 till 5 bara för att jag helt plötsligt har fått ont om tid. Inte en chans. Jag ska fan göra klart det här. Jag ska briljera.
Jag ska försöka att tränga bort den där lilla rösten i huvudet som säger "du kan inte göra det här så bra som du hade planerat" "novellerna kommer inte att bli så bra som du trodde" och "även fast idéerna är dugliga så kommer du aldrig kunna slutföra det så bra som du hade velat, för du är inte så bra som du tror". Den är störig, den där rösten, och jag vill inte ha mer med den att göra. Den kan gå och dö. Okej?

Så. Nu när jag har bestämt det så tänkte jag lägga upp en ny tidsplanering över vad jag ska göra under den kommande månaden och fullfölja den. Så svårt kan det ju inte vara. Detta är vad jag har trott att jag är "meant to do" under större delen av mitt liv. Jag vill inte, kan inte, ska inte, får inte lov att misslyckas nu. 



Solsken i ansiktet och bra hårdag. Det var för några timmar sen. Nu är det moln på himmlen och platt på huvudet. Hoppas det hinner ändra tillbaka sig igen.   

Den här klänningen skulle jag kunna tänka mig att ha på mig när jag tar studenten. Jag tror att det är den första som jag har sett som faktiskt känns helt okej. Den hade jag lätt kunnat beställa.
Problemet? Den är visst slutsåld.
Såklart.
Det är bara till att leta vidare. Kul!

(obs. det kan vara så att sidan är från något annat år, jag vet inte riktigt)

Det känns som om jag har en väldigt skum hinna över halva hjärnan. Mycket suspekt. Den verkar vara centrerad till det högra örat som snappar upp mystiska ljud som inte riktigt existerar och hoppar över de jag faktiskt vill höra.
Det går nog över snart.
Om inte, så är det bara en bra ursäkt för mig att köpa godis. Annars kan ju magontet som fortfarande inte går över vara det. Eller att jag har ont i ryggen som vanligt. Jag har många anledningar till att köpa godis.

Ännu en totalt onyttig dag till ända.
Imorgon ska jag vara duktig. På tisdag och onsdag med så att jag kan gå på smk onsdag kväll.
Vi får se hur det går.

Nu ska jag gå och läsa ut en av världens bästa böcker. Det känns himla sorligt.


(ps. jag har konstant lite lagom ont i magen sådär, någon som vet vad det kan vara? ds.)

Hade en fruktansvärt lärorik kväll igår! Jag gick som lärling för stefan på festvåningen där han jobbar och fick bland annat lära mig duka sådär fint som man ska, vika solfjädersservetter, servera (bara tallrikar, vågade inte gå runt med ett fat), servera vin, blablabla. Kul var det! Inte alls så läskigt som jag trodde att det skulle bli och jag kanske till och med har gjort så bra ifrån mig att jag kan få mer jobb där. Men, ska inte ta ut någon seger i förskott, jag lyckades trots allt tappa en gaffel på en kille som verkade bli ganska så stött och spilla en droppe vin på en annan killes tallrik. Inte bra. 
Utöver det så fick jag dessutom se en livs levande strippa. Det ni! Jag trodde faktiskt inte att det fanns på riktigt, alltså strippor som kommer till privata fester och tar av sig kläderna, men jo. Tog ungefär tre minuter. Gubbarna som hade middag var nog väldigt imponerade. Det lät i alla fall så. He he he..

Nu tänkte jag jobba lite med mitt ekoboende (som inte kommer att ha några konkurrenter för det ska bli bäst av alla) och sen ska jag och min mamma ut och äta kinamat innan jag ska åka till trelleborg och jobba med Ballen och Åke. 

Det är karaktärsbyggande att jobba en hel helg, hör ni det? Vavava? 
Jo. Det är faktiskt sant. Det har min mamma sagt.

En av de bästa sakerna jag vet är när man har spenderat över två timmar med en av sina favoritpersoner och fortfarande håller på att spricka av alla saker som man vill säga när man går ifrån varandra. Jag gillar det verkligen. Det är himla fint.

Läste nyss på mediegymnasiet.nu att vår klass springer ut näst sist på studenten (obs. fjärde juni). Av någon fruktansvärt outgrundlig anledning så började jag nästan gråta när jag såg det. På riktigt alltså, jag fick tårar i ögonen.

Jag måste fan vara helt störd, men nu är det inte länge kvar. Dags för mig att shape up. Lite projektarbete nu kanske? Hmm, varför inte egentligen..?

Idag har jag spenderat ungefär hela dagen med min mamma. Först var vi på väla hela eftermiddagen och sen åt vi middag på haket. Vi åt pizza. Igen. Den där pakten med att inte äta pizza förrän usa har gått ut ur irak.. jag har nog gått ur den. Det är för gott helt enkelt.

Igår innan jag åkte hem till Anna för en jäkligt rolig kväll så klippte jag min lugg lite. Jag frågade både Emma och Anna om det syntes att jag hade klippt den själv och om den var ojämn så att jag behövde klippa till den, men de sa nä. Idag sa min mamma "Jag ser att du har klippt luggen" något av det första hon gjorde.
Jag drar slutsatsen att Emma och Anna ljög.

Nu ska jag sova.

Jag gick och hämtade ut en paket från adlibris tidigare som innehöll böckerna jag hade beställt från deras bokrea (dock inte "tyskboken" jag trodde jag skulle få, det var nämligen bara ett laminerat papper som kom igår). I paketet låg "tills jag finner dig" av john irving och alla narniaböckerna. Jag har velat ha dom ända sedan jag var liten och nu kostade de bara 30 kronor styck ungefär, så varför inte?

De är kanske inte lika välskrivna som jag hade för mig och lite barnsligare, men det gör verkligen ingenting alls, för det är ju trots allt barnböcker. Jag började läsa den första för kanske en halvtimme sen och jag har jäkligt svår för att lägga den ifrån mig. Eftersom jag har glömt allt som händer (förutom att Eustace blir en drake i den femte boken, det glömmer jag aldrig av någon anledning) så är det spännande, trots en väldigt familjär känsla.
Den har till och med knuffat Eating Animals åt sidan och jag har glömt allt skolarbete jag har att göra.. nästan. 
"Får inte läsa mer nu, måste plugga" tänker jag efter varje kapitel, men fortsätter ändå. Måste skärpa till mig. Har ju sagt till Emma att jag ska vara färdig med allt till helgen. Då måste jag var det också.
"Hur är det med din självdisciplin, hannah?" som åke frågade innan idag. Tack jo, den lever och frodas, fast jag verkar ha delad vårdnad över den. 

Tänk ändå förresten. Att kunna hitta på egna världar och kunna skriva exakt vad man vill, utan att någon ska komma och klaga på att det inte är sanningsenligt. Bestämma att "här regnar det världens sötaste kattassar istället för regn" och så gör det det.
Jag ska nog börja skriva fantasyböcker, hur tramsigt det än är.
(det ska dock inte regna världens sötaste kattassar, det var bara första bästa jag kom på)