Hannah

Den som vill följa med mig en vecka till hurghada, egypten, nu i januari, ropa hej! Cirka 5000 kronor för en vecka, all inclusive, plus mitt sällskap. Lite svårt att motstå kanske? 
Låter jävligt lockande och ser jävligt fint ut ska ni veta. Mmmmm så härligt, tänker ni säkert.
Och ja, det verkar faktiskt rätt så härligt! Se följande bildspel:





Jag printscreenade bilderna från Ving så de kan nog vara lite vilseledande, men visst lockar det ändå?

Ropa hej!  

Havregrynsgröt, c-vitamin och grönt te till frukost. Mitt ena nyårslöfte börjar visst redan idag, tjoho!

Jag känner att jag måste erkänna en liten sak såhär framåt småtimmarna när jag ändå inte har något bättre för mig;
Jag läser verkligen ohälsosamt många bloggar, är sjukligt besatt av vad som händer i folks liv och har kollen på allt och alla. Fast det är kanske ingen nyhet. Jag ryser nästan när jag tänker på det och skäms nästan lite av att erkänna det, men en del av er vet nog redan om det.
Men vet ni vems blogg jag läser mest av alla bloggar jag känner till? (och detta är själva bekännelsen faktiskt)
Min egen.

Det är hundra procent sanning. Jag läser ingen blogg så ofta och så noggrant som jag läser min egen, och då har jag ändå själv skrivit det och torde veta exakt vad där står.
Det spelar ingen roll.  
Jag läser igenom mina nya inlägg säkert tre gånger per dag - tänker igenom allt som kunde ha varit bättre i dom och ler lite åt en del saker, där jag tycker "Ah, där fick jag till det!". Ibland så tycker jag att det är tråkigt att jag inte har skrivit något nytt när jag inte har något att göra så att jag inte har något att läsa.
Det är sant. Så egocentrerad och självuppfylld är jag.
Tro vad ni vill,
men ingen är en så flitig läsare av min blogg som jag är.
Sorligt nog, så verkar jag vara den enda som finner mig intressant. Det är nästan så jag känner en liten tår komma krypandes i ögonvrån. Men bara väldigt, väldigt nästan.



ps. detta inlägget har jag läst igenom minst fem gånger innan jag ens har publicerat det, jag har funnit allt som allt nio fel som kan ändras till det bättre, men jag orkar inte riktigt. stå ut. ds.

ps2. jag har nu publicerat om det här inlägget fyra gånger. det får räcka. nu; godnatt. stackars mig som inte har något nytt, kul att läsa imorgon när jag vaknar. ds2.

Emma och jag försökte nyss hitta en spontanresa till någon av storstäderna i Europa nu över nyår, men det gick inget vidare. Det blev alldeles för dyrt och alldeles för många dagar.
Tre dagar hade varit lagom (onsdag till fredag kanske), men för att få det så billigt som möjligt så blev det helt plötsligt uppemot nästan en vecka. Vi kan inte stå ut med varandra hur många dagar som helst, tänkte vi och ställde in våra planer. 
Men men. Nu lutar det mot att vi båda får sitta hemma på nyår. Titta på grevinnan och betjänten, äta mat, dricka cider och så vidare.
Jippie. Hehe. Vilken höjdarkväll.
 
Jaja, sen åker jag hur som till stockholm och umgås med min pojkvän och shoppar förhoppningsvis en massa snygga kläder. Det får bli min "spontan"-resa.
Det är väl sånt man gör på såna?

Blivande internetkändisar. Såklart.
Och jag som inte ens kan låten.

Vi fick aldrig lov att vara med och klä julgranen när vi var små. Så gjorde man inte det i vår familj minsann, nejnej. Min mamma klädde alltid granen på kvällen den tjugotredje så den stod klädd och redo på julaftonsmorgon när vi gick upp. En väldigt fin tanke faktiskt, men den egentliga anledningen till detta var bara att hon inte ville ha en fult klädd julgran. 
Allting skulle gå i samma färg, inget hemmagjort pynt, ingen stjärna i toppen utan en spira, likadana kulor, osv. Låter man barnen hjälpa till, så kan det säkert bli fel och det ville hon inte riskera. Därav "traditionen".

Igår när hon äntligen lät mig vara med och klä granen, faktiskt lämnade över ansvaret helt till mig och John, så gav jag tillbaka lite. Ni skulle sett hennes min när hon såg det färdiga resultatet. "Fin", var allt hon sa. Hur mycket vi än försökte locka ur henne så fick vi bara "fin" som svar. 
Jag tror inte hon vågade säga något annat, med tanke på att hon själv numera bor i självaste tomteboland.  

En lite lätt överdrivet pyntad julgran.

Nu drar jag iväg till tomteboland och klär granen!
Dagen till ära tänker jag se så här änglalik ut;

Tjing tjing!

Jag har inte sovit ett dugg i natt. Det känns som att jag har gjort det, men det har jag inte. Lade mig för att sova i någon timme vid halv fem (när jag var klar med vad jag skulle göra, wowowowowo, jag slutförde något, blev klar, är redo, BOYAH!), men gav upp alla tankar om sömn när jag insåg att det var en kvart tills jag skulle gå upp.
Kommer nog att bli trött lagom till klockan nio, alltså då när min prövning börjar.
Nu dricker jag kaffe som smakar som om min syster har gjort det (en gång när vi var små och hon skulle göra kaffe för typ första gången utan hjälp så sa min mamma att det smakade som att hon hade haft i halva kaffepaketet, så smakar mitt kaffe nu) och man skulle kunna tycka att det var ju en bra idé från min sida, att koka starkt kaffe så jag håller mig pigg, men det är faktiskt jätteäckligt. Jag skulle aldrig välja att koka så här starkt kaffe, det är bara det att jag förstår mig inte på vår kaffekokare.
Jag gissar på att den är felmärkt.

Nu ska jag tvätta ansiktet, göra mig snygg och ge mig iväg.
Tur att man inte jobbar på nyhetsmorgon.

Om det hade varit för fyra dagar sen så hade jag ätit nu. En hel himla massa hade jag ätit och tro inte jag hade slutat förrän det stod mig upp i halsen, nej nej. Eller... jag hade nog fortsatt då också.
Och när jag ätit klart, om en väldigt lång, lång tid, så hade jag börjat gråta. Och det hade jag inte slutat med förrän jag somnat. Och sen hade jag vaknat upp imorgon, åkt till skolan utan att egentligen vetat vad jag skulle göra där och hafsat ihop något ogodtagbart på tåget för att sedan misslyckas som vanligt. 

Nu är det inte för fyra dagar sen. Jag ska ju ta nya tag, så det gör jag. Jag äter inte och jag gråter inte. Och jag ska fixa det imorgon. Ska, SKA, SKA. 
Oki? 
Ja. Då var det dags att forma mig en åsikt.
 

Jag hatar poesi. Jag kan inte analysera dikter. Hur i tusan ska jag kunna göra det?
Jag är inte tillräckligt djup för att förstå mig på såna saker som dikter.
Jag kan bara förstå det som står framför ögonen på mig. Det som står skrivet i ord. Inte några fjantigt, löjliga dolda budskap. 
Jag fattar det inte! 
Jag hatar folk som ska vara så himla kryptiska. 
Skriv rakt ut vad ni menar för i helvete. Hur svårt kan det vara? 
Det är ingen konst att röra ihop det för folk. Jag hatar poesi. Okej. Hatar. Jag vill inte behöva analysera någon dålig skitdikt. Och det finns inga bra dikter. Okej? 
Jag hatar poesi. Hatar. 


Om jag säger detta till Maia imorgon, tror ni jag slipper göra det då?  
 

Hade jag varit en duktig fotograf som offrat sig för konsten så hade jag gett mig ut och fotat den nyfallna snön nu. Det hade varit något det, för himla fint är det. Nu lämnar jag istället över det till de som är lite duktigare, så att det förmedlas hur fint det faktiskt är.
Ligger det kvar en vecka till julafton så är det ännu finare.


Den här bilden skickade jag för övrigt till min pojkvän nyss:

Det är en slängkyss.
Är jag inte charmerande så säg?

Det blir inga julklappar i år.
Ska tydligen varken ge eller få.
Det känns väldigt.. tomt.
Tydligen så ger Stiffe inte julklappar på samma vis som vi brukar (/brukade) göra i vår familj varje år så nu lyder vi alla Stiffe och struntar i julklappar!
Helt! 
Inga julklappar. 

Såhär tedde det sig när jag pratade med min mamma om det; 

"Vill du inte ha några julklappar?"
"Nej."
"Säker?"
"Ja."
"Du blir inte sur?"
"Nej."
"Du blir inte bitter?"
"Nej."
"Då får du inga."
"Nej, vi vill inte ha något."

Vi. Där har ni det. Vi. Ser ni? Det är hans fel! Hade Camilla bott hemma så hade hon sannerligen velat ha julklappar och då hade alla som vanligt tyckt att mormor bara var fjantig som inte ville ha några, gett henne och alla andra ändå, och jag hade fått det som jag hade bestämt mig för att önska mig. Okej? 
Men nej. Inte i år. Och kanske aldrig mer.

Jag har alltså börjat se det negativa med att ha en styvfar. 


(ps. Jag och Emma ska ge varandra julklappar ändå, i hemlighet. Jag ska nog få en bok. Det ska nog hon också. ds.) 

Jag är trött på att tillhöra stereotypgruppen "halvdeprimerad tonårstjej" som inte orkar göra något med sitt liv utan bara sitter hemma och gråter. Andra får gärna lov att fortsätta med det om de tycker att det ger dem något, men jag är nog klar nu.
Jag tänker inte fortsätta älta en massa tramsiga, värdsliga problem med inställningen att det inte finns någon lösning på dem. Jag är klar med det nu.
Jag är redo att gå vidare från det, redo att växa till mig lite. Jag tänker bära de sorgerna jag har med mig, men jag tänker inte låta dem förpesta hela min tillvaro på samma vis längre.
Jag behöver inte det.
Det är slut på tramset nu.
Dags för mig att mogna.
Skärpa till mig.
Stiga upp ur sängen om mornarna och ta tag i mitt liv.

Nu kör vi nya tag!
Bra plan.

Ikväll ska jag och Emma Balle se The Sounds på KB. Jippie!
Emma ringde och väckte mig för ett tag sedan. Elva gånger ringde hon. Jävla störo. Allt bara för att säga att jag måste åka hemifrån tio över fyra och alltså inte hinner tvätta idag. 
Suck. 
Som jag sa till henne, jag är en oskyldig spelpjäs i detta helvete.   
Undra just vad jag ska förströ mig med nu.. mannagrynsgröt kanske?

Idag är det den tionde december och;
- Min käresta åker till Indien. Snart är han framme. En timme kvar kanske. 
- Det är två veckor kvar till julafton och jag har inte köpt en enda julklapp. Vet inte ens vem jag ska köpa till.
- Jag ska snart pierca mig. Väldigt snart. Sa ju efter den tionde, så snart så.

Det är allt jag har att berätta. Känner mig helt matt.

Nu känner jag för att resa bort.
Ganska så långt bort och med bra människor. Ganska så länge, lite lagom varmt och härligt lugnt. Sådär bekymmerslöst som det aldrig kan bli här hemma.
Det hade vart något det!

Istället ska jag sitta här och skriva ett resereportage om Berlin, sakna det, kanske gråta lite och mest må allmänt dåligt. 

Okej. Det här är roligare än islam. Det här kan man alltid titta på.

Det kommer bli svårt att välja anka på julafton.


(dom ska skiljas tydligen, fruktansvärt hemskt, mina tankar går ut till stackars anna) 

Där var en dokumentär på teve fyra innan om en tjej som strider för att hon ska få ha slöja på sig och nu är där en dokumentär på tvåan om muslimer som har hamnat i negativa rörelser inom islam. Ungefär så, jag är inte så insatt för jag spelar harpan samtidigt. Även om jag verkligen försöker koncentrera mig, så är jag lite för trött och känner mig inte så värst intresserad.  

I alla fall. I den första var där en tjej som uttalade sig som hade konverterat till islam, tagit på sig slöja och sen ändrat sig och tagit av den igen. Numera ansåg hon att religion är en privat sak.
Sen är hon med i dokumentären på tvåan också.
Det är klart. Religion är en privat sak, men man kan gå ut och diskutera den i två olika teveprogram ändå. 
Lite skoj. Lite lagom motsägelsefullt kanske, jag vet inte.  

Det är bland annat sånt här som gör riktigt, riktigt ledsen.
Sjukt jävla äckelvidrigt.

Igår var jag och Emma på bio (vi såg new moon, den var bättre än ettan, jag tar inte åt mig om ni kallar mig tönt) och sen visste vi inte riktigt vad vi skulle göra så vi gick och tog en öl. Som blev en till. Som blev "vi kan ju gå ut en liten runda". Som blev tre öl till och ett besök på kb. Jag känner mig lite lätt missnöjd med kvällen.

Inte endast på grund av detta, såklart eftersom jag inte var plakatfull direkt, men:

Jag har beslutat mig för att inte dricka alkohol på ett litet tag. På den senaste tiden har det lämnat en sån konstig känsla efter sig varje gång som jag inte riktigt kan sätta ord på. Den är lite mysko den där känslan. Och lite obehaglig sådär.
Därför tänkte jag låta bli ett tag. Att röka också.
Ska på min höjd dricka glögg nu under december månad. Eller ja, i alla fall fram till julafton ungefär. Det är två veckor och ingen vidare stor grej, är inte direkt svårt att låta bli, men ni kanske är intresserade ändå.
Vem vet?

MEN TÄNK OM JAG INTE VILL HÅNGLA PÅ ARVIKAFESTIVALEN 2010!?

1. Åke ska läsa juridik istället för att bli polis så slipper hon ha den fula mössan och de manhaftiga kläderna.
2. Jag ska skriva en chicklit bok om mig själv och mina tre bästa vänner som kommer att bli en storsäljare. 

Vi tror stenhårt på varandra. 

Åke och jag åt pizza igår. Och drack läsk. Och åt godis (jag, hon åt nötter).
Så att alla vet. Att vi inte är så nyttiga som vi låtsas.
Sedan såg vi tre filmer, avslutade med bröllopsduellen och sen kan ni tro att vi började planera våra kommande bröllop! Håhåjaja.. Vi började till och med fundera över att bli bröllopsplanerare.
Jag minns en svunnen tid då jag hävdade stenhårt att jag aldrig någonsin skulle komma att gifta mig. Jo tjena säger jag idag.

Nu tänkte jag jobba lite med mitt pa. Sitter med båda mina datorer och ser asnördig ut. Skitlöjligt.
Adjökens.

Andra december och frost ute på taken. Finfint.
Jag ska åka till Åkisen i yngsjö och promenera, spela tp, äta god, nyttig mat, hmmmm.. vad var det mer? Jag minns inte riktigt, men det kommer i alla fall bli ännu mer finfint!

C ya tommorawh!

Jag är inte så bra på att gå och lägga mig i rätt tid.
Jag somnade vid tre inatt (vilket egentligen är rätt tidigt med tanke på att jag i förra veckan låg vaken och läste fram tills det att min bror gick till jobbet vid halv sju-tiden) och gick upp vid tio ungefär. Helt okej många sovtimmar, men jag har ändå känt mig väldigt trött hela dagen. När jag tog ett glas vin hemma hos min mamma vid nio-tiden så kändes det som om jag skulle somna där i soffan. Så är det ju med vin. Det gör en trött. 
Så åkte vi hem och jag var fortfarande trött, såklart, och valde därför bort att se män som hatar kvinnor för jag tänkte att "jag kommer säkert somna snart ändå". Satt här i soffan och gäspade och njöt lite av att jag för en gångs skull skulle komma att gå och lägga mig vid normal tid och faktiskt kunna somna direkt.

Så sömnig kände jag mig vid halv elva. 


Nu är det cirka fyra timmar senare och jag har fortfarande inte gått till sängs. Jag känner mig inte så trött längre och har ingen lust till att försöka sova. Att sova jo, men inte att försöka somna. Det är inte riktigt lika kul. 
Här vill jag gärna skriva suck, men jag tror att jag hoppar det. Istället ska jag gå och läsa. Revolutionary Road.
Eller en biografi om Fidel Castro som jag fick av min storasyster i försenad födelsedagspresent. Hon ville vidga mina vyer.



(Undrar just hur mycket klockan är i thailandet... ?)