Hannah

Min studentklänning har redan gått i sönder.




HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHA
HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHA
HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHA
HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHA
HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHA
HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHA
HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHA
HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHA
HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHA
HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHA

HA HA HA!!!

Alldeles nyss så hittade jag en påse rabarber- och vaniljte från ikea i mitt skafferi som jag inte har sett tidigare. Eftersom jag vet med mig att jag inte har köpt det så måste det ha varit min mamma, förmodligen för många månader sedan med tanke på att jag har bott utan henne här i snart ett år (shit).

Min mamma dricker aldrig te. Hon tycker inte om te. Ibland kan det hända att hon tar sig en kopp earl grey när hon är sjuk, men annars så är hon inte en te-människa. Därför måste hon ha köpt det till mig, bara sådär, och det gör mig helt varm i hjärtat.
"Vadå, en påse te?" kanske ni tänker, och ja, det låter inte så mycket för världen med en påse te, men bara det faktum att hon tänkte på mig för en kort stund och köpte den där påsen med te, det får mig att le. För det betyder inte bara att hon då och då tänker på mig, vilket i sig är bra, utan också att även om det ibland verkar som att hon inte har en aning om vad jag är för person, vad jag tycker om att göra och vad som är viktigt för mig så vet hon i alla fall att jag är en te-människa.
Det är alltid något.

Helvetesveckan som ligger framför mig tycks helt plötsligt inte lika farlig för jag har en mamma som tänker på mig då och då och som vet att jag tycker om att dricka te. Fint.
De små sakerna.


(på senare tid tänker jag för övrigt allt oftare att jag kan ha blivit frälst, någon dag när jag kan formulera mig bättre så ska jag förklara varför.)

Spenderade gårdagskvällen med Tom och Summer i 500 days of summer. Bästa kvällen på länge.
Jag gillar inte ens Zooey Deschanel egentligen, brukar alltid  störa mig på henne, men efter tjugo minuter var jag helt fast. Leendet gick från smilgrop till smilgrop.

Jag är fullkomligt hopplös när det kommer till fina, udda, romantiska saker.
Eller bara romantiska. Helt hopplös.

Om man har en halv maskin med vittvätt, en halv maskin med färgtvätt och två hela maskiner med svart tvätt, när man tvättar så kan man nog se det som ett tecken på att man:

1. kanske ska börja tvätta lite oftare.
2. borde köpa lite mer färgglada kläder.

Det är alltså mitt mission för den kommande månaden. Tvätta oftare och köpa mer färgglada kläder.
Kan ju inte bli så svårt.

1. Fick inbjudan till Stefan och Mammas bröllop.



2. Gick till scorett och frågade om de inte råkade ha kvar ett par gröna skor, trots att det inte stod några ute i affären. Det hade dom och nu är dom mina.



(en sak som är mindre bra är att min mamma tyckte min studentklänning var för tunn och att jag borde byta till en annan för att inte se för naken ut. snällt va?)

Inatt drömde jag ännu en mardröm om studenten. Den här gången hade jag mössan (men tappade den så att den blev helt skitig), fast inga klackskor och ingen kofta. Såklart. Eftersom jag inte har det på riktigt än sån kan jag ju omöjligen ha det i drömmen.

Dessutom så grät jag konstant. Ena sekunden var jag överlycklig och grät på grund av det, andra var jag orolig inför framtiden, kunde inte släppa det, och då grät jag på grund av det. Samtidigt som jag satt och dansade i en berg- och dalbana.

Jag hoppas att det inte kommer bli så på studenten, men jag tror att det faktiskt finns en rätt stor chans. Varje gång jag sitter på tåget eller går på stan för mig själv och kommer att tänka på studenten, alltså delar av den, som att hoppa på flaket, eller precis innan vi springer ut, eller att hitta min familj när vi har sprungit ut - då tåras mina ögon.
Jag vet inte varför och om det är ett framtidsomen så blir jag jäkligt lack.

Nu ska jag bege mig till Nova i Lund för att söka efter gröna skor. Får se om jag har lyckats om någon timme.

Idag fick jag köra Ballens bil och det var en väldigt spännande upplevelse! Lite ryckigt blev det, lite för mycket gas och lite för mycket broms, lite väl nära vägkanten och sådär, fast det var ändå rätt lätt. I alla fall på raksträcka. Det var aningens jobbigt i svängarna. Eller, Ballen verkade i alla fall tycka det. Hon ville knappt låta mig fortsätta köra. 

Men vad kul det var ändå! Hade jag vetat att det var såhär kul att köra bil så hade jag nog inte tackat nej till det där körkortet som min mamma försökte övertala mig till att skaffa för något år sen. Om jag bara vetat! Då hade jag kunnat köra riktig radiobil varje dag!
Och nu höll jag inte direkt koll på hastigheten, men jag kan ju knappt ha kört i tio kilometer i timmen. Om det var såhär kul, så tänk då hur kul det måste vara att köra snabbt! Ih. 

Jag är lite hooked. Trots det där med miljöförstöring. Det är ju det som jag alltid har använt som argument till varför jag inte vill ha körkort och det står jag ju för, men.. tekniken utvecklas.  
Jag kan köra elbil.

(Förutom i skogen nästa vecka.)

(Jag trodde för övrigt att ovannämnda moder skulle bli glad när jag berättade att jag hade övat lite idag. Att hon skulle bli lite stolt över mig. Det blev hon inte. Hon hävdade att det var olagligt.. jag tänker inte berätta för henne om mina kommande planer)

Om tiden går för snabbt? Öh ja?
Jag är inte redo för studenten. Alls. På något plan. Har inga dugliga betyg och knappt några genomförbara framtidsplaner och är livrädd för den femte juni.

Igår tog jag på mig min klänning och min studentmössa och det kändes inte alls som jag. Mössan är för stor och jag trivs inte i klänningen och jag har inga skor och ingen kofta och ingen väska.

Jag vågar inte ens göra eventet på facebook ifall ifall det inte blir någon student för min del, för man kan aldrig vara helt säker.

Äh. Två veckor har jag på mig för att fixa betygen. Det ska vi kirra. Två års skolarbete på två veckor.
Jag måste klara det. Mamma har beställt smörgåstårtan. Det finns ingen återvändo.
Blö.


En god nyhet däremot;
En vecka efter att jag tar studenten, den 11 juni, så ska min mamma och stefan gifta sig på Sofiero.
Himla fint.

Idag har jag solat solarium för första gången!
Det gick.. sådär faktiskt. Tyckte att de brände lite mycket i ansiktet efter en sisådär tre minuter, men när jag skulle stänga av den delen så råkade jag stänga av hela solariet och så började det pipa en massa och jag fick inte igång det igen. Jäkligt skickligt.
Läskigt var det också. Det knakade utan att man rörde på sig och fläkten lät och jag tyckte hela tiden det kändes som om någon skulle komma in i rummet och inte fick man lov att öppna ögonen för det var ju farligt, hävdade min mamma. Vilken pärs!

Nåja. Lite fräknar och lite äcklig lukt fick jag med mig hem i alla fall och det är ju alltid nått! Kanske var bra att jag började med så lite för annars så hade jag kanske bränt sönder min ömtåliga ginger-hud och det hade inte vart snyggt någonstans.

Ska gå tillbaka på måndag och prova igen. Hoppas på att få med mig lite färg då. Jag tänker nämligen vara brun som en pepparkaka på studenten för det har jag aldrig varit och ska det firas så ska det firas.
Mmmmm.. fint.

Äter godis och skriver cv.
Har en svag känsla av att det är såhär resten av mitt liv kommer se ut.


(har för övrigt kommit på att ögonbrynen här under - de ser ut som de gör eftersom jag aldrig noppar dem och de kommer alltså att ha hunnit bli sådär vildvuxna om tjugo år. ser fram emot det.)

Såhär kommer jag tydligen att se ut om en sisådär tjugo år. Snygg. Att åldras med värdighet kallas det.  
Var kom de där ögonbrynen ifrån?

Om cykel var mitt bästa köp i år så var löshår nog mitt sämsta.
Det är rosa i en färg som jag tivlar kommer att gå bort även om jag färgar det.
Det är en helt annan kvalité än mitt eget hår så om man är färgblind och missar färgskiftningen så ser man ändå en kant där det går över till att bli något annat än mitt eget hår.
Det är för långt, vilket egentligen inte gör så mycket, men jag är inte bra på att klippa hår så jag lär ju strula till det ordenligt om jag ska ge mig på det med saxen. 
Utöver allt detta så är jag inte säker på att jag alls passar i långt hår längre...


Nåja. Skönt att ha årets sämsta köp avklarat så här tidigt på året, så slipper jag oroa mig resten. Wi.

.. och det är inte riktigt rätt färg (såklart);


Frågan är om jag ska försöka mig på att färga det, eller sälja det vidare direkt?
Tricky.
Det lär nog aldrig bli helt rätt färg. Det känns alldeles för.. rosa för det. Men jag vill så gärna ha långt, långt, långt rött hår så jag kommer väl färga det.
Lycka till liksom.

(snygg bild för övrigt, om jag får säga det själv.)

Jag går med jämna mellanrum och tittar ut genom fönstret här hemma bara för att se efter så att min fina cykel står kvar. Och det gör den än så länge.
Men jag är övertygad om att någon kommer att försöka sno den en dag och då ska jag försöka ta dom på bar gärning. Oklart vad jag skulle få för mig att göra om jag såg någon stå där nere och försöka såga bort låset, men den dagen den sorgen. 

Nu ska jag och min cykel cykla ner till havet och sedan till hamnen och sedan till willys. Spännande.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen; jag vill ha någon som följer efter mig överallt och säger åt mig konstant vad jag ska göra så att jag faktiskt får något nyttigt gjort. Som säger till mig att sätta mig ner igen för att jag reser mig från mitt skolarbete med en vag undanflykt. Som säger åt mig att gå upp i tid när jag håller på att försova mig för att jag glömmer bort klockan. Som påpekar för mig hur bra det är om jag diskar direkt när jag har ätit istället för att låta det ligga i vasken. Som påminner mig om att "idag ska du ringa dit" eller "idag måste du få det där gjort". Som hela tiden går ett par steg bakom mig och hindrar mig från att smita från det stenhårda järngreppet som jag behöver att någon håller på mig.
Jag tror att det egentligen kallas för personlig assistent och jag tror att man måste vara lite lätt retarderad för att få en, men det spelar ingen roll. Jag vill ha en ändå. För jag behöver det. Trots att min kropp och hjärna funkar relativt bra i övrigt så kan jag ju verkligen aldrig få gjort det som jag faktiskt borde. Tycker fan det är värt en personlig assistent. Om inte annat så tror säkert folk i min omvärld att jag är efterbliven och det borde ju räcka.. 

Nä, jag vet. Störtlöjligt. Vad jag skulle säga var att om jag någonsin mot alla odds får en sån där liten någon så har jag nu kommit på vem jag vill att det ska vara. Jillian. Tjej-tränaren i Bigges Looser som ser ut som en man.
Jag vill inte ha henne för att jag gillar henne, snarare tvärtom. Jag vill ha henne för att hon är så fruktansvärt hemsk.
Fan vad jag avskyr henne. Fan vad jag skulle kämpa för att bli kvitt henne. Fan vad jag inte skulle vilja höra hennes jäkla röst i öronen dagarna i ända.
Därför så skulle jag så småningom kunna leva ett normalt liv igen. Det skulle bara ta någon vecka innan jag skulle kämpa röven av mig, bara för att slippa hennes uppmanande och fula minspel.
Det borde staten kunna kosta på sig, kan man tycka. Bara en liten tanke sådär. 
 

Idag har jag äntligen köpt en ny cykel!
Den är lila och fin och komplett med en liten korg och pakethållare.
Men eftersom jag köpte den så måste det ju vara något litet fel så antingen är det så att den hoppar mellan växlarna, eller så håller kedjan på att hoppa av. Jag har inte riktigt kommit fram till vilket ännu men helt plötsligt glider tramporna undan för en och den skuttar till. 
Det gör inte så mycket. Stefan ska fixa det åt mig imorgon. I övrigt så är den toppenbra att cykla på, lite läskig bara alltså. 

500 pix.
Ett riktigt kap enligt cykelhandlaren som hävdade att framhjulet kostade 300, sadeln 70 och korgen 150. Jag tjänade alltså tio kronor på den här affären. Och en ram, två trampor, ett stöd, ett bakhjul och en kedja. Inte varje dag man gör en så bra affär!

Igår var det exakt en månad kvar till studenten. Det innebär att idag är det alltså mindre än en månad kvar till studenten och ännu mindre tid till att betygen sätts.  
Jag har varken skor eller kofta eller väska eller egentligen ens en klänning som jag kommer att trivas i till själva studentdagen och listan på vad jag har att fixa i skolarbetsväg är... oändlig (den består till exempel av tre samhällsuppsatser, och de utgör nog inte ens en fjärdedel av den kompletta listan).  
Jag är ledsen, men jag måste gå i ide. För att hinna fixa allt jag har att göra så måste jag avskärma mig själv från omvärlden under den kommande månaden.

Imorgon ska vi fira Idas tjugoårsdag i Malmö och det blir det sista sociala sammanhang som jag kommer att kunna medverka vid fram tills den förste juni kanske.
Så ni vet.

Inatt så drömde jag en mardröm om mitt projektarbete. Nu kanske ni tycker det är konstigt att jag fortfarande kan drömma mardrömmar om en sak som jag lämnade in och därmed blev av med för över en vecka sen, men närå. Jag ska berätta;
Jag minns inte riktigt vad vi gjorde och var vi var och så här, men jag hade av någon anledning lite tid över och då klappade min kära lärare Eva mig på axeln och sa "det är väl tur, då kan du ju finslipa lite på din novellsamling och ändra det som är fel". 
Det var ju inte så farligt tänker kanske ni. Det var väl snällt av henne!
Nej. Mar:et i mardröm består av att jag vet precis vad som behöver finslipas på min novellsamling och jag vet exakt vad som är fel och vad som behöver ändras, men jag kan inte göra det eftersom arbetet är inlämnat och out of my hands så att säga. Jag kan inte göra något för att förbättra det låga betyg som jag börjar bli relativt säker på att jag kommer få. Inget alls.  
Jag tänker på det hela tiden och det är fruktansvärt irriterande. Jag tänker på alla felstavade ord, felformulerade meningar, hela stycken som förmodligen är fullkomligt oförståeliga för alla utomstående. Allt som borde ha finslipats. Hela tiden. Trots att jag inte kan göra något åt det. Stressen borde försvinna och börja åtminstone avta nu, men det gör den inte. Eftersom jag inte kan låta bli att tänka på det.
Hemskt. En mardröm.

Efter att ha mått dålig över det så tog jag några lila piller istället. DÅ blev det roligt vill jag lova.
Sedan visade jag brösten på en strand full med folk.

I drömmen alltså, försök hänga med.