Hannah

Såhär kommer jag tydligen att se ut om en sisådär tjugo år. Snygg. Att åldras med värdighet kallas det.  
Var kom de där ögonbrynen ifrån?

Om cykel var mitt bästa köp i år så var löshår nog mitt sämsta.
Det är rosa i en färg som jag tivlar kommer att gå bort även om jag färgar det.
Det är en helt annan kvalité än mitt eget hår så om man är färgblind och missar färgskiftningen så ser man ändå en kant där det går över till att bli något annat än mitt eget hår.
Det är för långt, vilket egentligen inte gör så mycket, men jag är inte bra på att klippa hår så jag lär ju strula till det ordenligt om jag ska ge mig på det med saxen. 
Utöver allt detta så är jag inte säker på att jag alls passar i långt hår längre...


Nåja. Skönt att ha årets sämsta köp avklarat så här tidigt på året, så slipper jag oroa mig resten. Wi.

.. och det är inte riktigt rätt färg (såklart);


Frågan är om jag ska försöka mig på att färga det, eller sälja det vidare direkt?
Tricky.
Det lär nog aldrig bli helt rätt färg. Det känns alldeles för.. rosa för det. Men jag vill så gärna ha långt, långt, långt rött hår så jag kommer väl färga det.
Lycka till liksom.

(snygg bild för övrigt, om jag får säga det själv.)

Jag går med jämna mellanrum och tittar ut genom fönstret här hemma bara för att se efter så att min fina cykel står kvar. Och det gör den än så länge.
Men jag är övertygad om att någon kommer att försöka sno den en dag och då ska jag försöka ta dom på bar gärning. Oklart vad jag skulle få för mig att göra om jag såg någon stå där nere och försöka såga bort låset, men den dagen den sorgen. 

Nu ska jag och min cykel cykla ner till havet och sedan till hamnen och sedan till willys. Spännande.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen; jag vill ha någon som följer efter mig överallt och säger åt mig konstant vad jag ska göra så att jag faktiskt får något nyttigt gjort. Som säger till mig att sätta mig ner igen för att jag reser mig från mitt skolarbete med en vag undanflykt. Som säger åt mig att gå upp i tid när jag håller på att försova mig för att jag glömmer bort klockan. Som påpekar för mig hur bra det är om jag diskar direkt när jag har ätit istället för att låta det ligga i vasken. Som påminner mig om att "idag ska du ringa dit" eller "idag måste du få det där gjort". Som hela tiden går ett par steg bakom mig och hindrar mig från att smita från det stenhårda järngreppet som jag behöver att någon håller på mig.
Jag tror att det egentligen kallas för personlig assistent och jag tror att man måste vara lite lätt retarderad för att få en, men det spelar ingen roll. Jag vill ha en ändå. För jag behöver det. Trots att min kropp och hjärna funkar relativt bra i övrigt så kan jag ju verkligen aldrig få gjort det som jag faktiskt borde. Tycker fan det är värt en personlig assistent. Om inte annat så tror säkert folk i min omvärld att jag är efterbliven och det borde ju räcka.. 

Nä, jag vet. Störtlöjligt. Vad jag skulle säga var att om jag någonsin mot alla odds får en sån där liten någon så har jag nu kommit på vem jag vill att det ska vara. Jillian. Tjej-tränaren i Bigges Looser som ser ut som en man.
Jag vill inte ha henne för att jag gillar henne, snarare tvärtom. Jag vill ha henne för att hon är så fruktansvärt hemsk.
Fan vad jag avskyr henne. Fan vad jag skulle kämpa för att bli kvitt henne. Fan vad jag inte skulle vilja höra hennes jäkla röst i öronen dagarna i ända.
Därför så skulle jag så småningom kunna leva ett normalt liv igen. Det skulle bara ta någon vecka innan jag skulle kämpa röven av mig, bara för att slippa hennes uppmanande och fula minspel.
Det borde staten kunna kosta på sig, kan man tycka. Bara en liten tanke sådär. 
 

Idag har jag äntligen köpt en ny cykel!
Den är lila och fin och komplett med en liten korg och pakethållare.
Men eftersom jag köpte den så måste det ju vara något litet fel så antingen är det så att den hoppar mellan växlarna, eller så håller kedjan på att hoppa av. Jag har inte riktigt kommit fram till vilket ännu men helt plötsligt glider tramporna undan för en och den skuttar till. 
Det gör inte så mycket. Stefan ska fixa det åt mig imorgon. I övrigt så är den toppenbra att cykla på, lite läskig bara alltså. 

500 pix.
Ett riktigt kap enligt cykelhandlaren som hävdade att framhjulet kostade 300, sadeln 70 och korgen 150. Jag tjänade alltså tio kronor på den här affären. Och en ram, två trampor, ett stöd, ett bakhjul och en kedja. Inte varje dag man gör en så bra affär!

Igår var det exakt en månad kvar till studenten. Det innebär att idag är det alltså mindre än en månad kvar till studenten och ännu mindre tid till att betygen sätts.  
Jag har varken skor eller kofta eller väska eller egentligen ens en klänning som jag kommer att trivas i till själva studentdagen och listan på vad jag har att fixa i skolarbetsväg är... oändlig (den består till exempel av tre samhällsuppsatser, och de utgör nog inte ens en fjärdedel av den kompletta listan).  
Jag är ledsen, men jag måste gå i ide. För att hinna fixa allt jag har att göra så måste jag avskärma mig själv från omvärlden under den kommande månaden.

Imorgon ska vi fira Idas tjugoårsdag i Malmö och det blir det sista sociala sammanhang som jag kommer att kunna medverka vid fram tills den förste juni kanske.
Så ni vet.

Inatt så drömde jag en mardröm om mitt projektarbete. Nu kanske ni tycker det är konstigt att jag fortfarande kan drömma mardrömmar om en sak som jag lämnade in och därmed blev av med för över en vecka sen, men närå. Jag ska berätta;
Jag minns inte riktigt vad vi gjorde och var vi var och så här, men jag hade av någon anledning lite tid över och då klappade min kära lärare Eva mig på axeln och sa "det är väl tur, då kan du ju finslipa lite på din novellsamling och ändra det som är fel". 
Det var ju inte så farligt tänker kanske ni. Det var väl snällt av henne!
Nej. Mar:et i mardröm består av att jag vet precis vad som behöver finslipas på min novellsamling och jag vet exakt vad som är fel och vad som behöver ändras, men jag kan inte göra det eftersom arbetet är inlämnat och out of my hands så att säga. Jag kan inte göra något för att förbättra det låga betyg som jag börjar bli relativt säker på att jag kommer få. Inget alls.  
Jag tänker på det hela tiden och det är fruktansvärt irriterande. Jag tänker på alla felstavade ord, felformulerade meningar, hela stycken som förmodligen är fullkomligt oförståeliga för alla utomstående. Allt som borde ha finslipats. Hela tiden. Trots att jag inte kan göra något åt det. Stressen borde försvinna och börja åtminstone avta nu, men det gör den inte. Eftersom jag inte kan låta bli att tänka på det.
Hemskt. En mardröm.

Efter att ha mått dålig över det så tog jag några lila piller istället. DÅ blev det roligt vill jag lova.
Sedan visade jag brösten på en strand full med folk.

I drömmen alltså, försök hänga med.

När jag känner att jag håller på att bli ledsen så slutar jag med det och blir awesome istället. 
Sann historia. 

(ps. det är ljust ute trots att klockan snart är nio och på fredag är det valborg. hjärta. ds.) 

Min mamma är inte exalterad över att jag ska ta studenten för hon tycker inte att det känns "riktigt" eftersom jag har gått i fyra år och inte gjort något. 
Inte riktigt? Har hon någon aning om hur mycket jag har kämpat mot mig själv för att den där dagen ska komma? Nä. Tror inte det.
Hon skulle bara våååga yttra något liknande när dagen väl är kommen. Då får hon spö. 

Ska upplysa henne om det på söndagsmiddagen jag ska på nu. Till skillnad från Ballen så ska jag inte ha en "sex-instructor"-tröja och mjukisbyxor på mig. Jag kör på kjol. 

Märkte ni förresten (eller var det bara jag?) vilket självförtroende jag drämde till med i föregående inlägg?

"alla genialiska meningar och händelseförlopp som jag har kommit på, men inte skrivit ner, är borta"

Åh nej! Alla genialiska meningar och händelseförlopp är borta!! Vilket helvete!!! Jordens undergång!!!!

Gärna lite perspektiv nästa gång, Hannah, perspektiv. Och självdistans.
Och prata inte med dig själv.

Det är nästan så att jag skäms alltså.

Jag håller på och skriver nu.
Jag skriver och skriver och skriver och skriver och försöker verkligen få fram något riktigt bra, men... det går inte riktigt. Inte ens jag, som arbetar bäst under press och inte kan sätta igång med ett arbete i god tid innan deadline, kan spotta fram nio förstklassiga noveller på två veckor.
Det går inte.
Jag försöker verkligen, men för varje mening jag skriver så känner jag bara "det här är inte bra, det här är inte bra, det här är inte bra" och det är så sinnessjukt irriterande. Jag vill släppa det och bara skriva, så att jag åtminstonde blir klar, även fast jag sedan ett tag tillbaka har vinkat adjö till chanserna på ett mvg.
Det känns så trist det här. Alla bra idéer jag hade i höstas har jag förstört genom att inte göra något av dem på flera månader. Sinnesstämmningen som jag hade då, när jag kom på dem, har jag inte nu och alla genialiska meningar och händelseförlopp som jag har kommit på, men inte skrivit ner, är borta.
Det är jobbigt. Det är ett litet, litet privat helvete jag har att göra med här. Allting är precis utom räckhåll.

Såhär ser min kommande vecka ut för den som är intresserad av att veta vad jag har i görningen:
Fredag: Tre utkast ska vara redo för renskrivning och skrivas ut.
Lördag - Söndag: De resterande sex utkasten ska bli färdiga för renskrivning och skrivas ut på måndag.
Måndag: Skriva ut de resterande utkasten och börja renskriva.
Tisdag: Fortsätta renskriva.
Onsdag: Lägga in allt i InDesign. (Lyckligtvis vet jag redan hur allt ska se ut, annars hade det nog tagit lite längre tid än bara en dag. Allt jag egentligen saknar inför onsdagens göromål är själva programmet InDesign som jag fortfarande inte har fixat på min mac, men det löser sig)
Torsdag: Projektrapporten.
Fredag: Skriv ut allt och lämna in.
Fredag kväll: FIRA ATT PROJEKTARBETET ÄR SLUT.

Ja. Ungefär så. Jag undrar just hur bra den här lilla planeringen kommer att följas.. Åke sa att det lät bra. Jag väljer att lite på henne.

Av de tre utkasten som ska vara färdiga imorgon är det bara två stycken som är helt klara. Den andra är.. halvdan. Därför måste jag tyvärr återgå till mitt lilla helvete igen.
Vi hörs kanske nästa fredag. Om jag lever.


(Det är fortfarande kul osv.. bara inte lika.)

Det rann nyss lite tårar när jag gick in på studera.nu och för jag vet inte vilken gång i ordningen insåg att "fan, jag har verkligen dragit ner mig själv i skiten".
Jag tvivlar starkt på att jag kommer ha någon möjlighet att komma in på någon av alla de miljarder utbildningar som de erbjuder, än mindre på någon som jag verkligen vill gå. Det är lite sorgligt.
Därav tårarna.

Harry är ett litet äckel. Han satt nyss bredvid mig och bet sönder sladden till min dataladdare.
Hate him.
(för tillfället)

Idag har jag haft uppsatt hår för första gången på länge och är så trött att jag nästan funderar på att gå och lägga mig trots att klockan bara är halv sex. Nästan funderar därför att jag vet att jag har en massa andra saker som jag borde göra istället för att sova. Till exempel så är mitt mål med kvällen att få färdigt mitt arbete i religion som var tills igår och skriva klart min senaste novell som handlar om en kvinna som vet att hon vet mycket mer än alla i sin omgivning. Den är inte självbiografisk. Även om man kan tro det, he he he.

Nä vet ni vad. Nu ska jag sluta dissa och ta och äta lite middag. Eftersom jag är fruktansvärt fattig fram tills på lördag så får jag hålla till godo med burksoppa för tio pix. Fast det är inte fy skam. Bara 200 kalorier.

Detta kan vara världens sämsta pluggmusik eftersom jag känner mig tvungen att fnissa hela tiden.
Är det på riktigt?
Är han seriös?
Menar han allvar eller driver han?
Hur ligger det till egentligen?
Kan någon svara på det? Är det någon som vet? 
Jag kommer inte kunna koncentrera mig förrän jag har fått svar på det.

• Jag pratar med mig själv. Konstant. Det blir fruktansvärt tråkigt i längden så därför...
• ... pratar jag med Harry så fort han är vaken och tolkar hans jamande som konkreta svar på mina frågor. Vi har haft väldigt givande diskussioner på det här viset, men jag blir lite lack när han inte håller med mig.
• Jag ringer till min mamma - min mamma, kvinnan vars egen mor sa att hon har blivit "mer mänsklig" sedan hon träffade Stiffe - tre gånger om dagen bara för att ha någon verklig person att prata med.
• Jag smsar mina vänner och frågar om de saknar mig och blir uppriktigt ledsen om de inte svarar inom tio minuter. Ännu ledsnare blir jag när de inte svarar på över tolv timmar, Ballen!
• Jag önskar nästan, nästan att Jonas ska komma hem.
• Jag längtar tillbaka tills skolan, trots att jag vet att det kommer att bli ett helvete att stå ut med de två sista månaderna. Allt för lite socialt umgänge.

Idag har jag blivit med studentklänning. Nu är det bara skor, mössa och betygen kvar så är jag redo att springa ut!



Såhär ser den ut. Men jag säger då det.. den känns inte helt hundra. Jag ska fortsätta leta, men jag behöver inte srpinga runt naken ifall jag inte hittar något bättre. Det är ju skönt.