Sentimentalt.
Ååh. Det står packlådor i hela mitt hus, skafferiet är tomt, gafflarna är borta (?) och alla gnäller om att jag ska börja packa ihop mina grejor och jag.. jag vill inte!
Det är så himla sorgligt det här med att flytta. Nu när det bara är ungefär en vecka kvar tills jag ska lämna den här lägenheten så känner jag mest ett stort buhu. Jag trivs ju här! Större delen av det senaste året så har jag bott här själv och även om det är lätt att klaga över att det har varit ensamt så har det ändå varit härligt. Jag har kunnat göra vad jag vill, när jag vill och även om det inte bara har varit bra för mig så har det varit gött skönt. Nu måste jag börja anpassa mig efter tre (!) andra personer när jag under det senaste året bara har varit tvungen att anpassa mig efter mig själv, och Jonas kanske någon gång varannan vecka. Hur tusan ska jag klara det?
Och som om det inte räckte med den här stora omställningen, ja, så måste ju mina grejor ner i lådor också. Jag ryser nästan. Packa. Alla mina böcker och mina skivor och mina kläder och mina småprylar och mina tidningar och allt.
Så. himla. jobbigt.
Kan man köpa någon att ha till detta?
Skämt åsido och sådär. Jag har kommit som så långt i min packning att jag har satt upp en post-it lapp på spegeln i ögonhöjd där det står "PACKA!", men det hjälper inte. Jag säger bara "Jag gör det senare" till mig själv och tar en kopp te till. 
Tänkte liva upp det lite med Harrys snyggaste bild (och min). Han är kär.
