Tussen.
Alldeles nyss när jag var nere och rökte så träffade jag på en liten, liten, pluttig svart katt som såg ut att vara ungefär lika gammal som Harry var när vi fick honom, alltså runt tolv veckor. Han/hon var så tilltufsad och pep som in i tusan och såg så fruktansvärt mager ut att jag kände mig tvungen att bjuda den på lite av Harrys mat på en papptallrik och som den åt! Den proppade i sig som om den aldrig hade sett mat tidigare, samtidigt som den fortsatte mjaua nästan hysteriskt, med mat i munnen ända tills tallriken var tom. Jag vågade inte ge den mer än första portionen, för jag var rädd att den skullle föräta sig, men nu ångrar jag mig lite.. Kan katter äta för mycket?
Den var så gosig och så liten och så mager och det var så synd om den! Allt jag ville var att ta upp den till lägenheten och ge den ett hem och ett värdigt liv, men jag gissar att Harry hade opponerat sig så den fick nöja sig med mat och att stanna kvar därute när jag gick upp igen. Som den tittade efter mig med sina fina, sorgsna ögon! Den såg så liten och så sorgsen ut. Det var fullkomligt hjärtskärande att gå ifrån den. Det är nästan så jag börjar gråta när jag tänker på han/hon.
Om jag ser den igen så ska jag ringa ett katthem.
Jag tycker det är fruktansvärt att katter är så lite värda i vårt samhälle och att de får springa runt utan mat och hem. Det gör nästan ont i mig.
Kalla mig crazy cat lady, men jag ska absolut starta ett hem för vildkatter så fort jag får gott om pengar.
Lilla tussen.
(Nu känns det som om det kliar över hela mig och Harry verkar lite sur, men fan alltså. Stackaren. Jag vill ta in den.)
